Det var Mollys fasa hvarje gång det led hän emot kl. 5 och hon hörde unga herrns slag på gongongen. Hon hade ett mycket fint öra för om det var han eller frun, som slog.
Och hon hade en alldeles förkrossande respekt för unga herrn. Det var derför alltid med ängslan och bäfvan hon inställde sig.
»Hvad har du till middag i dag», frågade han. Han såg mycket väl hvilken svår fruktan han ingaf den svarta tjensteanden och det roade honom.
När Molly kunde svara: »Oxsvanssoppa, kalfkotlett med blomkål och katrinplommon», var hon ändå vid någorlunda godt mod. Men ibland måste hon med en känsla, som om hon vore en stor brottsling bekänna: »Kokt aborre och saftsoppa»—eller något liknande. Och då visste hon hvad som väntade henne.
»Kokt aborre? Några små, magra pinnar med ben i? Och saftsoppa! Åt folk som arbetat med hjernan fyra timmar å rad! Nej, min bästa Molly, det duger inte.»
Och vänd till modern fortsatte han:
»Hvad menar du om att låta hissa oss ner till Pelikanen?»
Modern sade aldrig nej. Hon hade en alltför stor svaghet för dessa små källarmiddagar på två-man-hand. Hon var så stolt öfver att få gå ut i sällskap med sonen och bli behandlad alldeles som en kamrat.
De betalte alltid hvar för sig. När han inga pengar hade kunde han låna ett par kronor, som han regelbundet återlemnade dagen derpå. Och när han hade pengar föll det honom aldrig in att bjuda; detta gaf frihet åt deras förhållande och gjorde att han icke kände sig ligga modern till last.
Emellertid plågade det henne att han, som alltid var så noggrann med att betala igen hvarje lånad krona, icke ville taga betaldt för det arbete han nedlade på bearbetningen af hennes anteckningar. Hon hade en af de första dagarne slagit fram något om att hon icke kunde taga hans tid i anspråk utan att ersätta honom; men han hade svarat med att skämtande anhålla att få räkningen på det arbete hon gjort åt honom före jul. Och när hon höll i sig, förklarande att detta icke alls var detsamma och att hon ville betala honom, vände han strax taggarne utåt.