»Hvad är det för småaktigheter. Ska vi behöfva räkna med hvarandra som kälkborgare?»
Hon måste låta saken förfalla. Hon visste att om hon envisades skulle han neka att fortsätta och det vågade hon icke utsätta sig för. Hon ryste vid tanken på hur tomt hennes lif då skulle bli; det var som om det skulle mista sin enda glädjekälla. Hon kände allt tydligare och tydligare hur denna dagliga samvaro blifvit henne till ett behof, hur hon vuxit fast vid den.
Hon tyckte nästan att arbetet skred för fort framåt. Han var ifrig och uthållig. Det var icke arbetsförmåga han saknade; det var arbetsvana. Här låg vägen klar, steg för steg; det gick som en lek, det tycktes knappast fordra någon ansträngning.
Hon började nästan misstänka att han förtalade sig sjelf när han sade sig vara håglös och slapp. Och en dag när han arbetat fyra timmar utan uppehåll kunde hon icke neka sig nöjet att komma fram med denna sin förmenta upptäckt.
»Det är ju osanning när du säger att du icke kan arbeta. Du gnor ju här som ett lastdjur, dag ut och dag in.»
»Ah, dethär är ju ingenting. Det kallar jag inte att arbeta.»
»Hvad är det då som du hedrar med detta namn?»
»Att göra någonting. Det kan jag inte. Så fort jag börjar kommer jag inte ur fläcken. Min sjelfkritik är så stor att jag fruktar den gjort mig steril.»
»Det kan öfvervinnas», sade hon med en klang af sin egen energi.
»Nej», sade han sakta och missmodigt. »Det kan visst inte öfvervinnas.»