Ah, hon förstod honom nu! Han med sitt öfverlägsna och säkra sätt pinades dock af en ständig ångest att icke kunna åstadkomma ett dugligt arbete. Och han var för stolt att komma med ett medelmåttigt. Han såg alltför tydligt bristerna i hvad han skref och derför plågade det honom så att hans ansigte förvred sig i nervös smärta blott han talade derom.
»När jag sitter hemma blir der intet gjordt», sade han. »Det är bara en tröttande pinsam kamp. Jag ser hur ord radar sig vid ord, enformigt och själlöst. Och min hjerna vrider sig i kramp för att få de alldagliga orden att gnistra. Men det lyckas aldrig. Det bara gnistrar för mina ögon, och så går jag ut, efter att kanske ha åstadkommit fyra rader under fyra timmars pinsam hjernansträngning. Ja. Och nar jag så är ute, har jag ingen ro. Jag tänker alltid: om jag varit hemma hade jag kunnat arbeta. Jag känner hur tiden rinner mellan mina fingrar—och der blir intet gjordt.»
Det slog sig som en hand kring hennes strupe. Hennes barn! Hennes son! Åh, i detta ögonblick kände hon hur kär han var henne.
Men hon skulle icke ge tappt. Hans modlöshet borde icke få smitta henne. Hon tvingade fram ett småleende på sina läppar och sade i skämtsam ton:
»Jag önskar att du kunde bli förälskad i någon.»
»Det önskar jag också; men jag fruktar att jag mist förmågan.»
Der skälfde en tomhet i hans ord, som skar henne invärtes, så att hon skulle velat skrika högt. Det var så förfärligt att se denna rika menniskonatur förfara, krympas ihop, förtorka.
Räddningen—hvar fans räddningen? Denna tanke lemnade henne ingen ro. Hon ansträngde sin hjerna för att söka en möjlighet; men hon såg ingen. Och hon kände att här var intet för henne att göra. Hon var maktlös. Hon hade blott att lägga armarne i kors öfver bröstet och se tiden an, medan lifvet hvirflade dem rundt och brusade förbi. Der var räddning och der var undergång. Hvilket det skulle bli, stod icke i hennes makt att afgöra.—
SJETTE KAPITLET.
I början af april var arbetet färdigt.