William hade erbjudit sig att söka skaffa förläggare, men modern ansåg det bäst att sjelf taga saken om hand. Tiderna voro dåliga, allmänheten varnad af kritiken att icke köpa böcker, som kunde komma under rubriken »den usla literaturen», hade för säkerhets skull helt och hållet upphört att köpa böcker. Det var icke så godt att afgöra hvar gränsen gick mellan de goda och de dåliga. Der fans dåliga böcker som innehöllo så mycket förnuft och der fans goda böcker som voro så enormt tråkiga. Allt bidrog till att göra valet svårt: derför var det bekvämast att öfver hufvud taget icke köpa literatur. Och vid de tillfällen, då det icke kunde undgås, hade man ju alltid de gamle att tillgå. De gamle hade nu en gång för alla fått sin soliditetsstämpel; det var på de unge alla misstankar föllo och deras böcker lågo högtals osålda.
Derför var det mycket naturligt att herrar förläggare alltid antogo sina allvarligaste miner så snart de sågo en ung man med manuskript i handen komma dykande in på deras kontor. Hade nu denne unge man energi och förmåga att tala lyckades han dock ibland få sitt opus deponeradt till genomläsning; men denna framgång var blott illusorisk, ty då han om en månads tid, efter öfverenskommelsen, inställde sig igen för att få besked, hade förläggaren kanske icke haft tid att läsa manuskriptet och om han hade läst det blef resultatet vanligen några förbindliga ord och ett faderligt råd.—Men den unge författaren var oftast en materialist, som skulle ha satt mer värde på något reelt, och som icke vederbörligen uppskattade nyttan af ett faderligt råd. Eller han hade en ömtålig stolthet och då blef resultatet en ordvexling. Hur som helst: det slutade alltid med att författaren gick bort förnärmad och förläggaren blef kvar icke mindre förnärmad. Och båda parterna voro öfvertygade om att det icke fans oresonligare menniskor under solen än dem de på grund af sin lifsställning voro dömda till att handskas med.
Fru Zimmermann kände allt för väl till ställningar och förhållanden inom den literära verlden för att mottaga sonens anbud. Hon vände sig i stället till en af sina äldre literära vänner och tack vare dennes bemedling kom hon i förbindelse med en af hufvudstadens mera ansedda förläggarfirmor. Det var icke hennes eget lilla arbete, som lockade mest, ty firmans hufvudman dolde icke, att han ansåg utgifvandet af ett svenskt originalarbete som en mycket tvifvelaktig affär; men han trodde att en upplaga af de ryska öfversättningarne skulle betala sig och på denna basis ville han gerna träda i affärsförbindelse med vår utmärkta öfversättarinna och taga hennes egen lilla bok på köpet.
I medio af maj utkom således: Resebilder af Kate Zimmermann.—
Med en känsla af saknad hade de båda, mor och son, lagt sista hand vid det gemensamma arbetet. I synnerhet hade det kommit öfver modern en förnimmelse af tomhet då hon tänkte på att från och med den bestämda dagen skulle det vara slut. Han skulle icke komma mer så regelbundet som förr, hon skulle icke ha den glädjen att se honom dag efter dag, att känna hur hon vann honom steg för steg, hur hans kyla smälte och hans skygghet försvann. Hon hade en slags vidskeplig föreställning om att från och med den stunden, då deras samarbete upphörde, skulle han så småningom glida ifrån henne; hon skulle icke kunna hålla honom kvar; hon skulle icke längre ha någon del i hans lif.
Detta smärtade henne så mycket mer som hon under den sista tiden tyckte sig ha märkt, hur hon vann på honom; han blef menskligare och mera tillgänglig för hvarje dag han kom och der var all utsigt till att han till sist skulle kapitulera.
Sedan de slutat sitt arbete hade hon tyckt sig finna att det började gå utför igen. Han kom numera sällan om förmiddagarne; men dock ännu hvarje dag i skymningen, strax efter middagen. Der kunde han då sitta i en af de bekväma stolarne och röka sin cigarett, tigande, medan mörkret föll på. Hon såg spetsen glänsa till och försvinna för hvarje drag och fast han icke talade hade hon dock en behaglig förnimmelse af menskligt sällskap; af en hjerna som arbetade, af ett hjerta som slog—liksom af en magnetisk ström, hvilken strålade emot henne från denna lilla eldfläck, som andades.
De hade mindre att säga hvarandra nu än förr; deras gemensamma stora intresse var ju borta. Men de kunde njuta af samvaron ändå, utan utbyte af ord; de hade en känsla af trygghet och frihet i hvarandras sällskap, ty tystnaden kändes aldrig tryckande och konversationen var aldrig tvång.
Modern rufvade emellertid ständigt på, hur hon skulle åvägabringa ett nytt gemensam-intresse. Hon tyckte att han blef nervösare och nervösare, ju mer det led framåt våren; han magrade synbart och der kom åter öfver hans drag och hans väsen den kvicksilfveraktiga oro, som så länge han höll på med anteckningarnes bearbetning nästan hade varit helt och hållet försvunnen.
Om sitt arbete talade han aldrig.