»Hvad finner du på, nu för tiden?» frågade hon en dag.
»Åh, just ingenting.»
Han sade det i trött ton och hon visste hvad det betydde. Herr Hedström hade berättat henne att William höll på med att öfversätta en fransk roman och att han nämt något om att använda honoraret till en badresa under sommaren. Till modern hade han ingenting nämt om denna sin plan.
Han klämde på med arbetet och i början af juni hade han öfversättningen färdig. Men som boken icke kunde komma ut förr än på hösten gjorde förläggaren svårigheter med att utbetala hela honoraret strax. William fick endast en mindre summa, hvaraf största delen strök med till amortering å ett sparbankslån. Hela juni månad gick och ännu hörde modern icke talas om någon resa.
Fråga ville hon icke. Det förtroende som han icke frivilligt gaf, visste hon att hon icke på något annat sätt skulle lyckas afvinna honom. Derför hade hon gjort sig till regel att aldrig på ringaste sätt blanda sig i hans göranden och låtanden. Hon kände honom tillräckligt för att veta, att ett allt för tydligt visadt intresse för hans angelägenheter endast skulle irritera honom, att han skulle uppfatta det som försök till att på konstlad väg åstadkomma ett slags förtrolighet, att hans oppositionslusta skulle reagera deremot och komma honom att stöta henne tillbaka.—Men genom herr Hedström fick hon reda på transaktionen med förläggaren och att det var brist på penningar som höll honom kvar i Stockholm.
Sedan dess fans det blott en tanke i hennes hufvud: hur hon skulle få honom att mottaga den andel af honoraret för Resebilderna, som med rätta tillkom honom. Hon grubblade öfver detta dag och natt; och rakt i strid med sin nyktra natur grep hon sig den ena gången efter den andra i att ha uppgjort de mest fantastiska förslag till att bringa penningarne i hans händer. Denna enkla sak blef i hennes fantasi till ett stort berg, som tryckte henne så att hon ibland kände det som en fysisk plåga. Allt i hennes hjerna kretsade kring en enda punkt, der denna tanke bitit sig fast som fix ide. Att se honom hade nu nästan blifvit till ett lidande för henne; men ett lidande som hon icke kunde undvara. I hennes inbillning stod det snart som fastspikadt att på denna badresa hängde lif och död för sonen. Hon kände hvarje minsta linie i hans ansigte och den ringaste förändring, som ofta kunde ha en helt naturlig grund, skrämde hennes onda samvete upp; det var som hade hon begått en skamlig förbrytelse, som om hon stulit dessa penningar från sitt eget barn; och nu skulle hennes barn gå under, andligen och lekamligen,—det enda medlet till räddning hade hon rånat ifrån honom.
Hur skulle hon kunna återställa honom dem; hur skulle hon kunna godtgöra sitt brott? Hennes hjerna arbetade i feber; men det var ett sisyphusarbete utan resultat. Hon vred sig under verkningarne af den inre striden, som upprepades hvarje dag—striden mellan hvad hon ville och hvad hon vågade. Fruktan att mista det lilla grand af hans tillgifvenhet som hon tillkämpat sig, höll henne tillbaka; men tanken på denna resas uppfriskande inflytande, både fysiskt och psykiskt, dref henne fram. Och som dessa båda faktorer gjorde sig gällande med lika styrka, blef striden i hennes inre ständigt ny, spänningen ständigt lika plågsam.—
Det var en dag i början af juli.
William hade icke kunnat sofva om natten; han hade stigit tidigt upp och gjort en tur ut till Nacka der han ätit frukost. På återvägen gjorde han en titt upp till modern.
Blott den omständigheten att han kom på en något ovanlig tid skrämde hennes onda samvete. Han var blek efter den sömnlösa natten och hade blå ringar under ögonen; han såg så dålig ut att det stack till inom henne då hon betraktade honom. Men hon smålog vänligt och räckte honom sin hand till välkomst.