Han vände ansigtet upp emot henne med ett litet småleende:
»Hvad är det?»
»Det är de der pengarne, som jag fått för ditt arbete. Det är oresonligt och småaktigt af dig, att icke vilja mottaga din andel af honoraret.»
Han gjorde sin nervösa axelryckning, men svarade icke. Han hade egentligen aldrig tänkt närmare öfver saken och som den nu framstäldes för honom fann han den i grund och botten både rimlig och antaglig. Utsigten till att så här med ens komma i besittning af en samlad summa, att kunna skudda Stockholmsdammet af fötterna och resa sin väg, innebar också, särskildt i hans nuvarande sinnesstämning, något obeskrifligt lockande. Men just detta, i förening med moderns enträgna, nästan bedjande sätt att framställa saken, väckte hans vanliga omotiverade lust att göra svårigheter, en rent animalisk instinkt, som hade sin grund i en omedveten fruktan för en öfverrumpling af ett eller annat slag—en själens reflexrörelse som kom honom att vända sitt lynnes afvigsida utåt.
»Jag fick tusen kronor för boken», fortsatte modern—hon talade med en värme som om hon på förhand insåg nödvändigheten att försvara den handling hon nu ämnade begå—»och af dessa penningar äro minst hälften dina. Hvarför kan jag nu icke få betala dig dem, när du vet att det plågar mig att icke få göra det.»
»Äh—det är så småaktigt att räkna», sade han med ett irriteradt uttryck i ansigtet.
»I detta fall är det ju du som räknar då du icke vill ta emot pengarne. Det är ju att tillskrifva saken en betydelse, som den i sjelfva verket icke har.»
»Gör som du vill», sade han och såg åter ut genom fönstret.
Hon gick bort till skrifbordet och satte sig att skrifva ut bankanvisningen med en känsla af lättnad, blandad med en orolig förnimmelse af att ännu var spelet icke vunnet. Han kunde ännu vägra —och hon satt och grundade på ett sätt att sticka anvisningen åt honom så omärkligt som möjligt. Men hon fann ingen annan utväg än att göra det helt rättframt och ogeneradt.
»Var så god», sade hon och höll papperet ut emot honom.