Han tog emot det långsamt och hans blick gled med låtsad likgiltighet öfver det skrifna talet: Femhundra kronor—och i samma ögonblick stack det till inom honom af glädje, så att hjertat ett ögonblick tycktes stå stilla. Den der lilla papperslappen rymde två månaders frihet från tvång—nya menniskor, nya omgifningar—allt det obekanta, detta utanför som är oroliga själars himmelrike. Men just styrkan af den sinnesrörelse som tog honom, framkallade åter den vanliga reflexrörelsen.

»Låt oss vara ärliga emot hvarandra», sade han i en lätt sarkastisk ton. »Hvad ligger der under det här?»

»Kan du icke förstå det, du som är så skarpsinnig?» Hon gick med händerna på ryggen af och an på golfvet. Hon var i ett humör som all hans vresighet nu icke skulle kunna rubba. Det låg smil öfver hennes läppar och munterhet i hennes ögon; och i sjelfva hennes hållning och rörelse var der en slängande sorglöshet, som frapperade honom såsom något ovanligt och främmande. Hon liknade en menniska, som nyss kastat af sig en tung börda och nu med lätta steg vandrar vägen framåt.

Detta goda lynne smittade honom oemotståndligt och gaf hans stämning en annan riktning.

»Nej», sade han blott; men tonfallet hade fått en anstrykning af godlynthet, som det icke fans i hans förra replik.

» Det ligger under, att jag icke vill vara din gäldenär. Du som sjelf i det fallet är så ömtålig, borde verkligen också lära dig fatta, att också andra dödliga kunna ha sin lilla stolthet.—Jaha, min gosse»—här gaf hon honom ett lätt slag på axeln—»och nu tala vi icke mer om det.»

Han vek sakta och småleende ihop papperet, som han lade i sin plånbok. Så reste han sig upp, gick hän emot henne och lade sina händer på hennes axlar, som han skakade.

»Hvem har sagt dig det?» sade han med en blick som skulle föreställa forskande, men bakom hvilken godmodigheten allt för tydligt lyste fram. »Hvilket?» »Ah, gör dig inte till! Jag har nog märkt hur du spionerar på mig. Det är naturligtvis Hedström som vanligt—Ja, jag vet mycket väl att du pumpar honom.»

Hon stod tyst och stilla. Hon hade ingenting att svara, hon såg blott på honom. Denna lilla förtrolighet från hans sida gjorde henne så godt. Hon var nästan öfverväldigad som om hon fått en stor och rik gåfva, hvilken hon icke förtjent. Hon skulle velat stryka med sin hand öfver hans hår, bara en enda gång; men det vågade hon icke. Hon var rädd för att göra det på ett sätt som skulle misshaga honom.

»När reser du?»