Alkmene avlägsnade sig. Hermione var snart därefter förflyttad till de glada drömmarnes rike.
FEMTE KAPITLET.
Skeptikern.
- Vad slags filosof jag är? Var det så du frågade, gamle hedervärde portvakt? Jag bekänner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag är tvivlare … I behöven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den här bägaren vin är tillräcklig att släcka min törst, tvivlar jag även, att du, min käre Okos … Okos var det ju du hette? … skulle hava någonting emot att genast fylla den, då jag nu åter tömmer den. Skål, mina vänner! … Krysanteus' vin är gott. Se där den tomma bägaren, Okos. Ila, unge Ganymedes, att brädda honom ånyo. Det är icke var dag, som I fån äran att se en filosof som förtrolig medlem av er för övrigt aktningsvärda krets. Fågelsteken är god, min käre kock, men jag tvivlar, att du kan tillaga en trana så bra som kocken hos min vän och lärjunge antikvarien. Låt icke såra dig av min anmärkning, aktningsvärde kock. Jag påstår det icke med bestämdhet, ty över huvud låter ingenting med bestämdhet säga sig. Jag endast tvivlar, förstår du.
Den, som talade så, var ättlingen av Ifikrates, samme unge man, som en gång infann sig hos Petros som nådesökande, men då, vid det oförmodade mötet med Krysanteus, hastigt påminde sig, att han gått vilse och egentligen ärnade sig till sin vän antikvarien, biskopens granne.
Den unge mannen, känd under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med filosofiskt snitt och hade under ett års tid försakat rakstugan, så att han, som naturen förlänat med god skäggväxt, numera pryddes av ett vördnadsbjudande skägg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti och utbytt funderingarna på katekumenskapet och dopet mot funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit sig på filosofien och, som vi höra, på den skeptiska.
Naturen och vänskapen hade gemensamt understött den gode Kimons framsteg i filosofien—naturen, vilken, som nämnt, begåvat honom med stark skäggväxt, och vänskapen, som i antikvariens person förlänat honom den grova, men hela manteln. Man må dock icke misstänka, att det endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till tänkare. Han var även hemma i logiken; det var just i ett ögonblick av lutter förvåning över Kimons färdighet att göra de mest utomordentliga hornslut och krokodilslut, som antikvarien hänfördes till sin frikostighet. Manteln och skägget voro endast de yttre kännetecknen, som han anlagt för att vinna den aktning, varpå hans personlighet gjorde anspråk.
Kimon var emellertid blygsam nog eller också avundsjuk nog om sin visdom, för att icke uppträda i de offentliga lärosalarne. Han umgicks ej heller med sina bröder inom vetenskapen, antingen för det att han ringaktade dem, eller för att de icke ville erkänna honom. Men om lärosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i matsalarne hos hederliga, förmögna hantverkare, som höllo någorlunda gott bord och brukade drägliga viner. Hos sådana värdar ställde han ingalunda sitt ljus under skäppan. Han förvånade dem med djupsinnigt tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgängliga för logiken, så avtvang han dem vördnad genom att tala om sin lysande börd och förtroliga vänskap med kejsar Julianus. Kejsaren, försäkrade han, var i allmänhet vän av filosofer, men företrädesvis av filosofen Kimon. Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gåvan, emedan han älskade fattigdomen av grundsats och icke ville lämna sina goda vänner i Aten.
Kimons umgänge var dock ej helt och hållet inskränkt till den krets i samhället, som utgjordes av välmående hantverkare. Höjd över alla fördomar nedlät han sig å ena sidan, då han nämligen var mycket hungrig, ända till slavarne, företrädesvis kockarne i förmögna hus; å andra sidan var det icke sällsynt, att han sågs som gäst hos de unga epikuréerna, ja till och med hos prokonsuln Annæus Domitius, vid dennes förtroliga symposier, när ingen bättre snyltgäst fanns att tillgå, på vilken sällskapet kunde uttömma sin lust för gyckel och upptåg.
Vid sådana tillfällen visade Kimon prov på en sann filosofs själsstyrka. Det skämt, varför han då var föremål, rubbade aldrig hans lugn, än mindre hans hunger och törst.