Kimon älskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och pelargångarne i staden, utan även utflykter i den fria naturen. I dag hade han, med hamnstaden till utgångspunkt, företagit en lustfärd i grannskapet av Krysanteus' förtjusande villa, då han överraskades av ett regnväder, som gav honom anledning att söka skydd under dess tak. Han skulle dock sannolikt föredragit att uthärda ovädret under öppen himmel, om han ej vetat, att både Krysanteus och Hermione voro frånvarande. De hade begivit sig till staden, där Krysanteus skulle hålla ett offentligt föredrag över religionen. Han och hans lärjungar hade nämligen överenskommit att i den gamla lärans utövning införa samma bruk, som gjort och ännu gjorde den kristna läran så viktiga tjänster: offentliga religionstal.
Kimon fann hos villans husfolk det vänliga emottagande, varuppå han räknat. Filosofmanteln gjorde sin vederbörliga verkan på den gamle Medes och de andra tjänarne. Kimon frågade efter Krysanteus, och man upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden. Hans önskan att finna hägn mot ovädret, och hans antydan, att en fotvandrande filosof kunde tarva något att förfriska sig med, funno villiga öron. Man skyndade att duka ett bord under en av pelargångarne, och den förtrolighet, varmed gästen behandlade sin omgivning, hans språksamhet och det goda lynne, som han ådagalade, sedan han åtskilliga gånger tömt och låtit ifylla bägaren, hade samlat flera av slavarne och slavinnorna omkring honom.
Det var nu tämligen långt lidet emot aftonen. Himmelen var överdragen av moln, som jagades av blåsten från havet, och regnet fortfor att falla i strida strömmar.
- Det finnes således, frågade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som kalla sig tvivlare?
- Ja visst. De äro de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon, tuggande på en bit fågel.
- Då måtte min herre Krysanteus tillhöra den skolan, sade gubben, eftersom de äro de klokaste.
- Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör han icke.
- Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen?
- Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla.
- Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes.