Erik Fleming bejakade denna invändning och syntes försjunken i en stunds begrundan öfver, huru man skulle reda sig ur detta dilemma. Omsider vågade han dock föreslå, att hans nåd ville hafva godheten att, för den händelse ett dylikt svek skulle läggas fram i dagen, för säkerhets skull äfven bispringa med ett godt ryggstöd ur den danska besättningen.
— Dina redliga afsikter, ditt ungdomliga mod och den skicklighet du helt visst skall lägga i dagen vid fullföljandet af din föresats inge mig det bästa hopp och det gläder mig desto mer, att du genom denna återgång på det rättas väg icke blott räddat ditt lif utan jämväl gjort dig förtjänt af kung Kristians nåd och bevågenhet, hvarom alt jag ej skall försumma att underrätta honom.
Audiensen aflopp altså lyckligt. Erik Fleming skulle om två dagar få anordna nämda utfall och erhålla manskap till erforderligt antal, både svenskar, finnar och danskar.
* * * * *
Följande dag företedde slottsgården en hemsk anblick. Längst borta å ena sidan af densamma, ett stycke från stora ingången, stod schavotten och invid denne märktes slottets bödel mörk och hotfull med ena handen hvilande på skaftet af bilan, hvilken blank och vass glänste vid hans fot.
Snart sågs en brokig skara, i vars spets slottskapellanen vandrade högtidlig och med sträng uppsyn, bärande ett krucifix i handen, fatta posto kring den blodbesudlade estrad, hvarpå stupstocken var upprest.
En högtidlig tystnad rådde där ute på borggården, som till sista tum var upptagen af de församlade, bland hvilka slottets talrika besättning utgjorde hufvudparten.
De till döden dömde riksråden Tönne Erikson Tott och Henrik Stenson Renhufvud samt Thomas Wolffs skrifvare Måns stodo med bakbundna händer närmast schavotten. Ett drag af vemod förmärktes väl i deras anleten, men de ögonkast de skänkte den i ett midt emot beläget fönster i öster tornet sittande danske höfvidsmannen liksom sprutade eld och de sammanprässade läpparne genomilades af en nervös darrning, medan de sökte bekämpa den afsky, som rådde i deras inre och hvilken de med döden för ögonen ej ville gifva luft.
Fåfängt upprabblade prästen med tjänstvilligt nit sina latinska glosor för dem. De viste med sig själfva att de gåfvo sina lif i kampen för en rättvis sak, nordens frigörelse ur främmande förtryck och påfvedömets mörker. Svartrockens böner för deras själars salighet förekom dem nu som ett nedrigt hån.
Förrän exekutionen vidtog lät junker Thomas ännu en gång uppläsa det bref, hvari kung Kristians befallning rörande afrättningen uttalades, hvarpå riksrådet Tott såsom den förste leddes fram till stupstocken. Innan denne nedlade sitt hufvud å densamma riktades hans blick på det i den motstående väggen alldeles i närheten inmurade Stureska vapnet, och den varma, hänförande glöd, som i ett nu förmärktes i densamma, vittnade mer än ord om de fosterländska känslor, hvilka ännu i dödsstunden fylde hans bröst.