Han räkte krigaren sin hand till ett varmt handslag. Därpå smög han sig åter bort samma väg han kommit.
En knapp half timme härefter finna vi Erik Fleming uppe i västra tornet hos slottets höfvidsman.
Efter ifriga böner har han omsider denna sena aftonstund lyckats få företräde här.
— Du afsvär dig således fullkomligt från alt vidare umgänge med det svenska och finska packet och lofvar din laglige herre tro och lydnad? fortsätter Thomas Wolff förhöret med sin fånge och mäter honom från topp till tå med stränga, ja nästan roflystna blickar.
— Ja, ers nåd kan trygt lita på mina ord. Jag har omsider på ett underbart sätt kommit till insikt om de ränker, de dristat sig att hopsmida mot en god och rättvis sak.
— Godt och vidare bönfaller du om?
— Att ers nåd ville låta mig lägga denna min uppriktiga trohet i dagen genom att låta mig anfalla de förrädarne.
— Redan har för mycket danskt blod utgjutits förgäfves för deras skull. Min konungs hämd skall nog snart träffa dem.
— Men ers nåd värdes låta mig taga svenske och finske män af besättningen och låta desse med sitt lif umgälla hvad deras landsmän tillfogat den danska kronan.
— Hvad förslår detta fåtal mot de belägrande, och dessutom äro dessa sällar ej mycket att lita på. I en handvändning kunna de vända ryggen mot dig och oss och löpa öfver till fienden.