Vid en klippig strand inom i närheten af Lemo udde har nyss ett tiotal båtar kastat ankar. Besättningen å desamma är fåtalig, men i dess hållning röjes kraft och okufligt mod.
Snart flammar en munter brasa under en skyhög bärgsbrant å stranden och de lifliga eldslågorna slicka glupskt den fasta bärgväggen ofvanför.
En skara af omkring femtio man har snart lägrat sig kring stockelden och under glam och prat inväntar man, att fiskanrättningen i den på en stör upphängda grytan skall blifva färdig och lämna en välbehöflig gruta efter långa dagars sparsamma välfägnad.
Så snart den ångande grytan aflyftats från elden slår man sig ned kring densamma och låter dess innehåll sig väl smaka, och Nils Grabbe själf ger ingalunda efter för de andras aptit.
Bäst man sitter så lägger en liten båt till just invid och med feberaktig ifver hastar dess roddare till kamraterna på stranden.
— Se opp, godt folk, ropar han redan på afstånd. Vi äro i själfvaste vilddjursgapet. Norrbys flotta ligger ett par stenkast härifrån och hans folk stimmar vida omkring på land och sjö.
— Tack för budskapet, invänder Nils Grabbe, vi skola ännu lära packet dansa efter vår pipa.
Efter slutad måltid fortsättas samspråken, sången och glammet ännu en stund, hvarvid tillika öfverenskommes om de anordningar man har att vidtaga, innan man skrider till fullföljandet af sitt värf.
Härpå sändas några man att spana ut terrängen och införskaffa uppgift om hvar man kunde göra det bästa kapet för natten.
Efter omkring en timmes väntan återvänder Peder Brask med underrättelse att en hop vilda sällar inlogerat sig i en alldeles nära belägen bondgård, hvilken de med våld tagit i besittning af dess olyckliga bebyggare, som för att rädda sina lif sökt sig en tillflykt i angränsande skogar.