— Godt. De skola ha betalt härför, utropar Nils Grabbe.
Snart hafva alla väl beväpnade spridt sig i skogen rundtomkring och sålunda formligen omringat danskarne. Det blir för mången ett mödosamt arbete att komma fram, ty alla spår af stigar saknas och nattskymningen i den täta skogen gör strapatserna här stundom lifsfarliga. Men också dessa svårigheter öfvervinnas och något efter midnatt ser man en efter annan träda fram vid skogsbrynet och bilda kedja kring björnidet.
Grabbe ger order att först med väldiga stokkar tillbomma alla dörrar för att sålunda hindra hvarje utväg till flykt och befallningen fullgöres äfven till allmän belåtenhet, ty man har insomnat tungt där inne efter kvällens orgier.
Så snart dessa förberedelser undanstökats antändas nu byggnaderna från alla sidor och höga eldpelare sträcka sig inom kort mot natthimlen och sprida en intensiv hetta omkring sig.
Först nu varsnar man faran där inne och rusar förskräkt upp. Några trefva sig halfkväfda af röken fram till fönstren och kasta sig handlöst på marken nedanför, andra rusa ursinniga af raseri och fasa genom lågorna och utösa förbannelser öfver de nattliga fridsstörarne. Men knapt hunna ur den ena faran hasta de blindt i en ny. Ty efter hand nedgöras de af Grabbes män. Förtviflad synes en af de få ännu öfverlefvande gripa till krigstrumpeten för att gifva signal åt andra, närbelägna danska hopar, men han sjunker i detsamma med klufven panna ned bland sina kamrater.
Efter väl förrättadt värf hasta Grabbe och hans män åter ned till båtarne och gunga snart bort från Lemos stränder för att hålla sig undan, tils ett nytt tillfälle till hämd öfver fienderna yppar sig.
* * * * *
Ett nyss från Severin Norrbys flotta mot Kuustö slott företaget angrepp hade väl af slottets besättning tillbakaslagits, men manfallet å de försvarandes sida vardt så stort, att biskop Kurck började hysa de allvarsammaste farhågor för att alt för länge kunna uthärda en belägring.
Hoppet att på flyktans väg komma öfver till Sverige och där erhålla skydd hos riksföreståndaren äfvensom fruktan för tyrannens hämd, hvilken helt säkert, i händelse slottet föll i fiendens våld, skulle träffa honom, bragte honom att med ökad ifver vidtaga anordningar till fullföljandet af denna sin afsikt. Samma öde som väntade honom skulle helt visst också vederfaras de med honom förbundna adliga familjer, hvilka å slottet funnit en fristad undan fiendens rasande framfart.
Sedan danskarne efter sitt nederlag dragit sig tillbaka till Åbo slott gaf biskopen slottsfogden Gregorius Stutorder att med möjligast största skyndsamhet taga ihop med förberedelserna för afresan. Alla dyrbarheter, som blott kunde medtagas, packades in; köksmästarene arbetade med feberaktig ifver på den talrika skarans utrustning i matväg under den långa och besvärliga resan. I slottets bageri, hvars väldiga, ovala ugn gräddade ansenliga kvantiteter i en enda inläggning, svettades man dygnet om och nere i handtvärkerierna hamrades, sömmades och tillyxades af hjärtans lust.