Under alt detta bråk, hvari Arvid Kurck äfven själf tog del och jämte slottsfogden ägnade det hela nödig uppsikt, sågs han dock mången gång draga sig undan i sitt rum och i ensamheten sända en brinnande bön upp till den rätta beskyddaren under alla sorger och strider.
Ett säreget svårmod hade ock på senaste tiden trykt på honom sin outplånliga prägel. Måhända hyste han inom sig aningar, hvilka snart nog skulle på ett så sorgligt sätt uppfyllas. Hur som hälst — han måste i alla händelser afbryta den värksamhet, han med hela sin själ omfattat och lämna de stränder, hvilka måhända nu mera än någonsin förut behöft hans bistånd och manliga företagsamhet.
* * * * *
En fridfull kväll, kort före nattens inbrott, sågos flere välbemannade båtar styra kosan öfver Kuustö sund. Sedan de upphunnit den motsatta stranden, hvarest talrika hästar och åkdon väntade, en del af de sist nämda redan fullastade med de resandes bagage, satte det långa tåget i väg med en skara väpnare och svenner till häst såsom skyddsvakt. Hufvudmålet var Raumo stad, där ett väl utrustadt fartyg väntade för att föra flyktingarne öfver Bottenhafvet.
Ofta såg man biskopen vända sig om och blicka tillbaka mot sitt stolta fäste och de många trogna tjänare, han kvarlämnade där att gå okända öden till mötes, och då och då sågs en tår därvid rulla utför hans kinder. Men den i början långsamma farten måste mer och mer påskyndas, ty man var ej rätt säker på när fienden satte efter i hack och häl.
För att vilseleda möjliga förföljare gjordes en lång omväg, som i betydlig mån fördröjde framkomsten till destinationsorten. Men den förnämsta bevekelsegrunden härtill torde dock varit Arvid Kurcks innerliga åstundan att ännu en gång få återse sina närmaste, innan de måhända skildes för alltid. Man gjorde nämligen en afstickare å Laukko gård.
Rörande var syskonens afsked. Skilsmässans ögonblick föreföll dem nu så fullt af vemod och bitterhet, att de knappast själfva kunde fatta hvarför det förhöll sig så. De hade en gång tidigare på Auras stränder bjudit hvarandra ett som det tyktes vida längre farväl. Ty nu måste helt visst ljusare tider snart randas för norden, sedan Gustaf Vasas mäktiga spira började samla massorna till kamp för fosterlandets väl, och då hans seger en gång var fullständig kunde ju den älskade brodern åter trygg vända tillbaka till fosterlandet. Men innan dess kunde ju dock så mycket inträffa och Arvid Kurck var ju ej häller mera ynglingen, som fri från skolans plikter drog ut i världen att pröfva lifvet. Han hade redan mognat till en man, som hade sin bana säkert utstakad och målet klart för sig. Hans namn var på allas läppar och bland dessa funnos ej så få, som önskade bereda honom hans fall. De tankar på alt detta, hvilka helt visst vaknat till lif hos syskonen, gjorde därför, att afskedet denna gång föreföll dem som ett farväl för alltid.
XXV.
Slutet.
Vår skildring nalkas nu sitt slut. Den mynnar ut i blod och undergång för mången af dem, hvilka här utgjort de främst handlande personerna. Sedan skaran lyckligt framkommit till Raumo och stigit ombord å det skepp, som här väntade dem och hvars befälhafvare är för oss en gammal bekant, fiskaren Niilonens son, hade för flyktingarne ej återstått annat än att sätta kurs öfver till Sverige och där anlita Gustaf Vasas hägn som en återtjänst för ådagalagd trohet. Men motigheterna begynte nu med sina starka järnarmar omfamna Arvid Kurck och hans följe.