Sonen Penttu inkom i detsamma med ett fång ved och uppgjorde en munter brasa i den nedrökta spiselvrån.
Han viste också förtälja, att bolmannen under moderns bortavara varit där på besök för att utkräfva skatterna till gården; men hade han dock velat låta anstå därmed, tils den gamle ordentligt kommit ned i jorden.
— Ja, han kunde nog taga det lilla de ägde. De måste ju i alla fall ändock gripa till tiggarstafven bara alt det här var öfverståndet, menade mor. Esra Att han likväl hade så mycket hjärta i sig att han lät anstå därmed, tillade hon med ett vemodsfullt uttryck i sitt aftärda anlete.
— Ni må säga det, inföll Per Eriksson snickare, som hittils ej yttrat sig, men väl egnat samtalet ett halft öra. En sådan välgärning har han väl ej på länge låtit komma sig till last. Men måhända fann han bytet här så ringa, att han tykte det gärna kunde få förblifva orördt till härnäst.
— Kanske bland dem också finnes en och annan med hjärta i bröstet, fastän de ej alltid blifva i tillfälle att lämna prof därpå.
— Nog torde sådana vara mera sällsynta alltid, och det är ej underligt häller, ty göra de ej sin plikt få de sätta sitt eget skinn emellan. Hårda tider är det vi lefva i. Om hälst de rika vore litet mera mänskliga.
— Ja godt och väl om så vore. Men rik man förstår ej den fattiges bekymmer.
— Ni lär försökt tala några bevekande ord till herr Klas?
— Ja. Men däraf vardt intet.
— Hvad svarade han er?