— Han hotade näpsa mig för min djärfhet, om jag ej snarast möjligt satte i väg.
— Var det där hemma på Laukko?
— Hvarför frågar ni det?
— Jag tänkte bara, att måhända Kirsti i förtid fått vetskap om edra afsikter.
— Och intalat honom att handla som han gjorde.
— Just så.
— Nej. Den här gången tror jag hon ej fått drifva sitt onda spel. — Det var ute på kyrkogården efter hennes nåds jordafärd. Jag hade infunnit mig där bland mängden för att åhöra mässan, predikan och sången och se på de många ljusen och all öfrig ståt och prakt, som härskade där. Jag begrep väl ej mycket af alt detta, våra präster bjuda ju också till att göra Guds ord för oss småfolk så ofattligt som möjligt; men ett så högtidligt tillfälle som detta återkommer ej ofta och därtill hade jag, som ni redan hört, för afsikt att söka lindra vår nödstälda belägenhet. Då sorgen hemsöker en plägar ju ens hjärta alltid blifva mottagligare för vekare känslor.
— Och ni fullföljde er plan?
— Ja ute på kyrkogården knäföll jag för honom och bad, att han skulle låta oss bo kvar och antaga Penttu till fars efterträdare.
— Och han afvisade er kallt?