— Ja, som jag redan sade. Och för mig återstod ej annat än att skamsen smyga mig undan den talrika menigheten omkring mig och med tyngre steg än förut uppsöka hemmet.
— Och nu har ni ändock fått bo kvar ända in på sommaren?
— Ja, så oförklarligt det än ser ut. Men saken är den, att hans nåd alt sedan jordafärdsdagen varit ute på resor i sin domsaga och Olof är i alla afseenden en god människa, fastän han ej i alt vågar styra och ställa efter eget behag.
— Och nu sedan Kirsti fått kännedom om förhållandet har hon naturligtvis gjort sin myndighet gällande.
— Ja hårda tider stunda. Måtte jag blott få den döde ordentligt ned i mullen en gång.
Mor Esra, som under samtalets gång sysslat vid spiseln, framsatte nu af sina tarfliga anrättningar åt sin gäst.
Efter slutad måltid tog denne åter i tu med arbetet och innan kvällsolen ännu hunnit nedgå bakom skogstopparne var den groft tillyxade kistan färdig att mottaga sin gärd.
Nu infann sig också en kvinna vid namn Hedda, känd vida omkring för sin underbara förmåga att bota allehanda sjukdomar, för att hjälpa till vid kistläggningen. Hon hade ock, så vidt i hennes förmåga stått, bjudit till att bota fiskaren Niilonen; men där det skulle bli till döds stod naturligtvis ingenting att hjälpa, menade hon.
Per Eriksson snickare hade aflägsnat sig efter fullgjordt värf. De två kvinnorna och sonen i huset sysslade med den döde.
— Vi hafva haft bolmannen på besök i dag, hviskade mor Esra till Hedda liksom fruktande att någon obehörig kunde uppsnappa samtalet och genom något förtal ännu yttermera förvärra det svåra i deras ställning.