— Kunde just gissa det, då jag såg honom vandra förbi stugan min tidigt på morgonkvisten.
— Penttu var allena hemma med barnet och den döde och han for ganska varligt fram. Men hade han vetat — — — —
— Hvad då — — —?
— Jo, att jag har litet på kistbottnen, som jag enkom sparat för att få far ordentligt i jorden, så nog hade han med öppna armar gripit i rofvet alltid.
— Du tänker då bestå klockor med? Men hvad tror du man säger därom på
Laukko, då det blir kändt?
— Det gör mig detsamma. Vi måste i alla fall bort härifrån.
Samtalet fortgick hviskande under hela kistläggningen och då alt var undanstökadt och mor Esra med sina två barn åter satt allena i den mörka stugan kunde hon lämna sina känslor fritt lopp.
Tårarne rullade utan afbrott nedför de bleka kinderna och den ena sucken djupare än den andra bröt fram ur hennes beklämda bröst.
Penttu hade en lång stund suttit försjunken i sina tankar äfven han. Nu kunde han ej längre se att hans mor satt där allena med sin djupa sorg. Han trefvade sig fram till henne, slog sina armar om hennes hals och hviskade till henne:
— Moder, hvartill båta tårar? Hafva vi ej armar ännu att arbeta med? Världen är vid. Där skall väl finnas en vrå äfven för tre hemlösa stackare som vi.