Hon svarade intet. Hennes hjärta var så fullt af de senaste tidernas många motigheter. Likväl kunde hon ej underlåta att i sitt inre egna en osynlig högre makt en gärd af tacksamhet, för att hon i all sin bedröfvelse hade sina barns kärlek att trygga sig till.
Och Niilonen fick påföljande dag sin plats i fattiggrafven; men kyrkklockorna ringde hans stoft till den eviga hvilan.
Där var visst mången, som menade, att det aldrig stod rätt till med det fiskarfolkets fattigdom, då man så slog sig på stort; men andra funnos ock, hvilka ansågo, att det där måhända bestods honom, för att han i så många år varit fiskare på det rika adelsgodset.
Kirsti hade emellertid fått ögonen än mer öppna och oförtöfvadt afsändt bud till bolmannen att hösta in hvad där stod att taga i skogstorpet, innan man hann göra af med altihop.
IV.
I knektstugan.
Kirstis regemente på det Kurckska godset växte dag för dag; hon betjänade sig ock af allehanda finter för framgång i detta hänseende. Men huru klokt hon än manövrerade kunde hon likväl ej undgå att omsider förråda sig.
Flerfaldiga gånger hade hon för herr Klas framhållit, att husets angelägenheter ej nu kunde ordnas med samma energi och framgång som om en husfru funnes, ty dennas bud och order hörsammades vida bättre än den underordnade tjänarinnans. Väl hade hon bjudit till att efter bästa förmåga fullgöra sina åligganden, men om hans nåd det oaktadt i hennes göranden och låtanden upptäkte brister berodde dessa blott och bart därpå, att hon på sin nu innehafda post ej vågade handla alt för egenmäktigt. Hade hon däremot tyglarne en gång fria i sin hand skulle alt gestalta sig vida annorlunda.
Men trots detta fagra tal förmärktes som sagdt öfveralt tydliga spår af hennes framfart. Den ena af hennes medtjänare efter den andra hade fått lämna gården; naturligtvis för att hon inför främmande ögon skulle kunna handla friare.
Jämväl i knektstugan växte missnöjet med hennes själftagna värdinnerättigheter dag för dag, om detsamma ock tils vidare stannade inom dess fyra väggar.