Hon hade knappat in på alt möjligt. Ölet, som förut flödat i strömmar på Laukko, åtminstone då feststämning rådde där, hade rakt torkat in. T.o.m. på hennes nåds jordafärd hade det beståtts ganska litet af denna välfägnad, och detta förtröt naturligtvis de flesta af knektarne, hvilka voro gamla å stället.
* * * * *
Låtom oss träda in i de äfventyrslystne sällarnes hemvist en sensommardag. Inför oss hafva vi en rymlig sal med bastant korsvirke i taket. Två stora ugnar stå uppförda vid midten af båda kortväggarna. Längs långsidorna löpa väggfasta bänkar och framför desamma stå här och hvar massiva, groft formade ekbord.
På hvardera sidan om ugnarne resa sig hvilolägren i flere afsatser ofvan hvarandra ända upp till takröstet. På väggarna finnas upphängda vapen: hillebårder, lansar, spjut o.s.v. Tomrummen mellan dessa åter upptagas af harnesk och hjälmar, hvilka med sina mångbrokiga buskar framkalla en pittoresk anblick. På annat håll blänka sköldarna som vore de af renaste silfver. Vid ett af borden sitta tvänne knektar införlifvade i ett samtal, hvari i synnerhet den yngre af dem synes deltaga med lifligt intresse.
— Karin har städse visat sig sådan hon i själfva värket är, höres han falla in i den andres tal.
— Du menar så, du.
— Ja visst menar jag det.
— Då känner du ej kvinnfolket rätt, hör jag.
— Inbilla dig ej, att alla äro lika Kirsti.
— Karin har gått i hennes skola.