Ett högljudt skrän från den hämdgiriga knekthopen följde på detta uppriktigt menade yttrande.
— Hållen käften, lymlar, röt den som hade ordet, hvarpå han fortsatte till den ertappade:
— Du menar altså, att I bönder fritt fån förfoga öfver er laglige herres gods och bohag, blott I en gång fullgjort edra skyldigheter.
— Jag menar hvarken det ena eller andra. Men att man skall ställa till allehanda omak, om vi taga vårt behof ur hans öfverflöd, hvaraf han ingen nytta drager, det anser jag aldrig vara den höge herrens egen vilja. Denna rätt hafven I, fördömde latdrifvare, tillskansat er.
— Hör du, bonde, inföll den af knektarne, som hade ordet, bevara ditt skinn för slika öfvermodiga yttranden.
— Jag vet nog hvad jag säger och för resten fruktar jag ej för mitt lif, om I hafven lust att kräfva en blodig hämd.
— Näps honom, skränade hopen. Det är skam för oss att lida dylika förolämpningar.
— Du medger altså att du handlat rätt, fortfor ledaren för knekthopen.
— Ja, jag har handlat som allmän sed varit, fastän man ej alltid öfverrumplat våldsvärkaren.
— Hör, hör. Den uslingen trotsar ju uppenbart våra rättvisa tillgöranden. Skam åt dig, Per Eriksson, om du låter honom gå helskinnad, hördes det från alla håll.