— Du har alltid varit envis och lättrogen. Måtte du blott i längden få framhärda i dina goda åsikter. Jag vill ej förtala den ena eller andra.
Samtalet afbröts af ett högljudt buller utanför.
I detsamma inträdde några knektar dragande ganska omildt med sig en bonde, hvars händer de bundit med ett bastant tåg.
— Vi skola nog lära den hunden dansa, framhväste en af de krigiska sällarne med blixtrande ögon.
— Lös honom, befalde en reslig man med väderbitna men sympatiska drag.
Vi vilja först höra hvad han har att framföra till sitt försvar.
Medan tåget lösgjordes hade hopen skingrats hit och dit i det stora rummet. Några klefvo upp på sina hviloläger och sträkte makligt ut sig. Andra slogo sig ned på bänkarne och försjönko i slö likgiltighet för det, som tilldrog sig omkring dem.
Nu begynte förhöret med den sakskyldige. Man anklagade honom för att olofligt hafva inträngt på Laukko gårds skogsmarker och där fält timmer, som rättvisligen ej tillhörde honom.
Blodet syntes koka upp i den olyckliges anlete. Han var visst medveten om det orätta i sitt handlingssätt, men hans förseelse var dock ett intet, stäld vid sidan af de friheter och gräsligheter herr Klas Kurcks följe tillät sig.
— Har du något att invända mot våra påståenden, bonde, tillsporde honom åter den reslige knekten vid ett af hufvudborden, där han slagit sig ned.
— Intet annat än att vi bönder skatta så mycket till de höge herrarne, att vi saklöst på ett eller annat sätt kunna utkräfva gengäld därför.