— Och detta skall blifva lönen för mitt årslånga släp här på Laukko. Det är nedrigt handladt. Jag kan ej finna ett lindrigare uttryck för hans beteende mot mig. Dock fattar jag för väl hans bevekelsegrunder. Jag är naturligtvis för ringa att stå vid den höge herrens sida såsom hans maka, fastän jag godt duger därtill i en tjänarinnas skepelse. Det skall kantänka flyta adligt blod i ådrorna på den blifvande husfrun, om hon ock ej är vuxen en så ansvarsfull post som en husmoders på ett stort adligt gods.
Kirstis grämelse var ju också helt naturlig. Den möjliga missräkningen rörande de planer, hvilka redan länge nog föresväfvat henne och invaggat henne i en alt större förlitan på deras framtida realiserande, måste ovillkorligen obehagligt beröra den ärelystna kvinnan.
Klas Kurck hade under sin senaste vistelse på hembygden tidt och ofta företagit korta resor, hvilkas mål Kirsti nog var underkunnig om. Det var granngården Suomela de gälde, och lika klart var ju också, att den allom beprisade Elin Stenbock där lekte honom i hågen. Det var ej häller någon okänd sak för henne, att den efterfikade skönheten stod i släktförbindelser till hennes aflidna nåd på Laukko. Den vidt berömda ungmön hade för öfrigt med sina anhöriga mången gång gästat godsets salar och njutit af det öfverflöd, som vid dylika högtidsstunder här stod till buds. Men städse hade Kirsti funnit henne för ung och oerfaren och långt ifrån vuxen det kall, som väntade henne. Hon var ju ännu ett barn, som tog lifvet lätt, fjärilslätt och endast tykte om att möta dess ljusare, gladare sidor.
Och hon skulle nu öfvertaga ledningen här. Hon skulle uteslutande få makt och myndighet öfver alt. För henne skulle Kirsti underdånigt böja sig, hon, som redan vant sig att ensam ordna alt och befalla öfver alt.
Och därtill skulle hon, tjänarinnan, kantänka med tacksamhet stå till tjänst med alla de råd hennes erfarenhet på stället otvifvelaktigt borgade för, och ej våga inlåta sig i ett förtroligare umgänge med den man, som dock låtit henne hoppas så mycket.
Alt detta grämde henne oerhördt. Hon hade hälst lämnat altsamman, men hvad skulle hon väl taga sig till? Hennes tankar kretsade i ett ogenomträngligt mörker, hvarifrån ingen utväg gafs. Något måste hon ju ändock göra för att hjälpa upp den fatala ställning, hvari hon råkat. Ja hon hade redan länge gått och rufvat därpå.
De planer hon härför utstakat utgjorde en trogen bild af hennes egen karaktär. De vittnade om våld och blod. De skulle komma att kasta en skamfläck på hennes stolta jäktan, för hvars framgång hon ansåg intet medel klandervärdt.
* * * * *
Å Suomela gård, som innehades af Johan Olausson Stenbock och hans maka Margaretha Fleming, hade naturen liksom å Laukko strött sina håfvor i rikaste mått. Det till det yttre enkla landtliga godset låg inbäddadt i en ram rik på grönskande skogar och glittrande insjöar. Men hemlifvet på Suomela bar en vida innerligare prägel än å Laukko och skaran af den ungdom som fans här, dess okonstlade upptåg och lekar ökade i ej ringa grad hemtrefnaden. Elin, yngsta dottern, var sin moders ögonsten och sin faders stolthet, och hennes intagande yttre och hjärtevinnande godhet voro vida kända.
Henne hade som sagdt den stolte Klas Kurck utkorat till sin andra maka. Och äfven å Elins sida mötte i detta afseende ej några hinder, om man ock enligt tidens sed ej tillsporde henne så mycket härom. Klas Kurck var nämligen ännu jämförelsevis ung och hans ståtliga och ridderliga gestalt kunde ej förfela att göra intryck på den oerfarna ungmön.