Den främsta orsaken till giftermålsplanernas påskyndade realiserande torde stått att söka i det intrigspel Kirsti på senaste tider nära nog öppet bedrifvit. Ehuru hon insåg, att redan Klas Kurcks höga ställning förbjöd honom att till sin maka utköra någon annan än en med rang och börd lik hans, dref likväl hennes ärelystna och inbilska sinnelag henne att öfverskrida förnuftets gränser. Och förutom alt detta förglömde Klas Kurck ej häller de små, Arvid och Elin, hvilka efter deras moders bortgång, änskönt Kirstis försäkringar rörande sin vård om dem, ofta saknade den ömhet och kärleksfullhet, som endast kunde lämnas dem af den, hvilken med värkligt intresse omfattade hemmet i dess helhet.
Dessa och liknande tankar föresväfvade Klas Kurck tidt och ofta och den ensamhet, som rådde omkring honom, där ingen fans med hvilken han förtroligare kunde meddela sig, där ingen rätt förstod hans innersta önskningar, dref honom omsider att tillgripa någonting afgörande.
VII.
Bröllop.
På Laukko gård vimlade det af sadelfasta ryttare i den tidiga morgonstunden. Hästarnes hår glänste som det finaste silke. De stolta kämparne själfva voro iförda praktfulla hälgdagsdräkter. Svärden och ridtygen strålade härligt i solskenet.
Nu satte sig det lysande tåget med Klas Kurck i spetsen i gång och långsamt och sirligt bar det af bort mot Suomela.
Morgonsolen skänkte den omgifvande naturen en rikedom af fägring och liffullhet. Skogarnas yppiga grönska liksom badade i ett haf af guld, vinden smekte lätt bladen, barren och blommorna, hvilka sist nämda med sin brokiga färgprakt bekransade tufvorna och gräsmattorna.
Redan framskymtade konturerna af Suomelas byggnader i fjärran, belysta af solens bländande sken. Vägen, som hittils varit ganska oländig och på sina ställen ledt genom svårgenomträngliga buskar och snår vidgade sig nu, föreföll alt mera jämn och vårdad. Redan trädde man ut ur den djupa skogen och mötte lätt vajande rågfält eller saftigt gröna ängsmarker. Hästarne gnäggade af fröjd vid anblicken af det mer och mer sig närmande målet, och kort därpå sprängde skaran muntert upp på Suomelas vida gårdsplan. Elin med en följeslagarinna vandrade just öfver gården bärande en kopparvacka till visthuset, då hon förnam dånet af hästarnes hofslag.
— Där kommer Klas Kurck, yttrade hon till den sist nämda.
— Huru kunnen I på detta afstånd känna igen honom? sporde denna.