— Lätt kännes på hållningen den stolte, store mannen, genmälde Elin lifligt.
Förvånad öfver detta svar yttrade följeslagarinnan:
— Finnes å Laukko då inga andra stolta män än Klas Kurck?
— Ja väl, se blott dit bort på den ståtliga skaran, som närmar sig.
Men hans skönhet och resliga yttre öfvergår dem alla.
Knapt hade Klas Kurck med sitt följe stannat på gården innan det uppstod lif inomhus. Ställets innebyggare emotsågo alt för väl hvad ändamålet med den höge mannens besök var. Ryktet om hans planer hade ju redan i förväg flugit vida omkring.
Elins bröder skyndade också genast den rike och förnäme friaren till mötes.
— Ers nåd värdes med sitt stolta följe stiga in och njuta af den gästvänskap vi kunna erbjuda er, yttrade en af bröderne, som förde de andras talan.
Bjudningen efterkoms beredvilligt och hästarne omhändertogos af ställets betjäning.
Inkommen i förstugan stötte Klas Kurck med svärdet upp dörren till gästrummet och slöt den efter sig med slidan. Här mottogs han af Elins moder, som med en djup nigning välkomnade den höge gästen.
— Fins här jungfrur som man säljer, någon flicka för min räkning? sporde han henne.