På sotsäng och bår.
Den åldrige fiskaren Pekka Niilonen hade nyss vaknat upp ur den feberslummer, som förlänat hans utmärglade, bleka kinder en matt rodnad. Hustru Esra sysslade med den yngsta i familjen vid den matta spiselglöden, medan sonen Penttu satt moltyst vid faderns hufvudgärd stirrande tanklöst in i det halfdunkel, som rådde i den trånga kojan.
— Hvad är det för hästtramp där ute? sporde den gamle, som nyss vaknat.
— Jag kan ej upptäcka något, invände hustrun.
— Hör du ej gnäggningarna, ropen och gråten? Hans nåd, herr Klas, har visst återigen låtit utgjuta skuldlöst blod för att tillfredsställa sina onda lustar, fortfor gubben.
— Fader, inföll sonen tätt invid, mörker hvilar öfver näjden. Ingen människa vistas där ute i den bistra vinternatten.
— Såå, låt mig bara se.
Han sökte resa på sig. Fåfängt. Krafterna stodo honom ej längre bi. Den nyss så glansfulla blicken antog i en hast slöhetens prägel, de sakta frammumlade orden blefvo alt mera svårförstådda.
— Nådig herre — — — de äro ju oskyldiga — — — — deras blod skall — — — — förkunna för världen, att ni handlöst förgripit er på arma, hjälplösa — — — —
Det blef snart alldeles tyst där inne, en tystnad, som dock inom kort stördes af ett galt skrik från den vrå, där mor Esra och hennes några veckor gamla dotter Katri befunno sig.