Glöden falnade alt mera af. Man upptäkte nu mera blott någon enstaka glimt, som likt ett gnistrande öga log fram genom nattdunklet.
Barnet fortfor trots moderns hyssningar att gråta och snart sällade sig härtill några entoniga, högljudda snarkningar från den på annat håll inslumrade Penttu.
Så förflöt en lång stund, då ett knappast hörbart: "moder!" bröt fram genom mörkret.
— Jag är här; hvad vill du, min son?
— Äro dörrarne riktigt låsta? Jag är så rädd, att något ondt väntar oss.
— Ja. Sof du lugnt bara. Natten är de värnlösas bästa vän.
— Ja, men vet du, jag tykte just nu att en af hr Kurcks fogdar trädde hit in och befalde far att stiga upp och laga sig ut på sjön för att skaffa fisk till begrafningen, och då han ej orkade stiga ur sängen, sjuk som han var, tillsade fogden sina följeslagare att släpa ut honom och gifva honom några rapp med piskan. Och det gjorde de också. Men där ute föll han som en sten till marken. Så kommo de in och togo mig i stället och då de sågo mig skälfva af rädsla hotade de mig med samma straff, om jag ej genast satte af ned till sjön och fullföljde befallningen — — — —. Är du bara riktigt säker på, att intet ondt skall hända oss?
— Du har drömt, barn. Alt är som förr dödstyst där ute. Månen ler öfver de frusna drifvorna och skogens furor stå fulla af rimfrost.
— Så. Då måtte jag väl blott hafva drömt. Men en stygg dröm var det.
Penttu kunde emellertid ej sofva längre. Knapt hade han inslumrat innan den ena drömbilden fasansfullare än den andra föresväfvade honom. Omsider steg han upp, tände ett pärtbloss och satte sig ned på spiselkanten hos modern.