Den ena rysningen kallare än den andra ilade genom hans späda lemmar. Han sökte här uppfånga den lilla värme, hvilken den snart utslocknade brasan ännu bjöd på.
— Och i morgon är det då hennes salig nåds jordafärd, afbröt han slutligen tystnaden.
— Ja, den heliga jungfrun förläne henne en salig frid. Hon har alltid varit de fattigas bästa vän i alla pröfningar.
— Du menar, att andra tider nu skola stunda, se'n hon gått bort?
— Ja, det skola vi nog få se. Kirsti skall helt säkert börja sitt gemena spel, blott den döda en gång rätt kommit ned i kyrkovalfvet.
— Det har hon ju också gjort redan medan hennes nåd lefde, fastän hon aldrig fullt vågat visa det.
— Ja, och att hon har ganska höga tankar om sin blifvande ställning här på Laukko är också visst och sant. Och får hon blott en gång alt om hand, hvilket ej är otänkbart, så nog bjuder hon till att göra sin vilja förstådd alltid.
Samtalet stördes af något buller. Det var ej så säkert någonstädes mer på Laukko. Ugglorna kunde när som hälst lura i mossen. Ty den misstänksamme och vildsinte Klas Kurck hade bespäjare litet hvarstans.
Sedan man emellertid förvissat sig om, att det blott var någon vindbruten fura, som där ute fallit till marken och framkallat bullret eller något annat dylikt, som manat ekot i skogens enslighet till lif, tog man i där man nyss slutat. — Också vistas ju herr Klas mesta tiden på sina resor i bygderna, så att han ganska litet kan veta hvad som sker här hemma. Och nu då hon lämnat oss skall väl alt gå som Kirsti vill hafva det. Här fins ju knappast någon, som vågar hysa en annan åsikt än hon.
— Den heliga Guds moder skydde oss för den stränge herrns tjänares onda uppsåt. Ty framtiden är rätt mörk nu sedan fars krafter en gång brutits och han ej längre kan fullgöra sitt kall.