— Men du, Penttu, har ju två starka armar att arbeta med.
— Moder, du vet ju att Kirsti och jag ej äro goda vänner alt se'n jag uppträdde till försvar för Matts, som de ville plåga till döds, för att han vågat kalla henne en blodsugare.
— Det där är väl redan glömdt.
— Så tror du med ditt goda hjärtelag, men jag vill påstå, att sådan herre sådan dräng. Kirsti är ju ock så väl inskrifven hos herr Klas, att då hon en gång säger nej, så står ingenting i den vägen vidare att ändra.
— Men om du på själfva jordafärdsdagen i morgon trädde fram till den höge herren, knäfölle och bad om hans förbarmande öfver oss, tror du ej hans hjärta veknade, nu därtill, då denna stora sorg hemsökt honom.
— Jag vet det ej. Åtminstone hyser jag intet synnerligt hopp i den vägen.
— Men det går ju ändock an att försöka. Man kan väl ej göra dig något ondt för det.
— Ja, det är visst sant.
Penttu förföll åter i en slö likgiltighet. Så satt han en stund, då tanken på moderns bön vakte honom till besinning. Han hade två starka armar, menade hon. Nej, starka kunde de väl ej vara efter de många umbäranden han redan fått utstå så ung han var. Men de voro ändock vida starkare än fars, som ej hade mycket kvar, där han, en skugga af hvad han en gång varit, låg på sin torftiga halmbädd.
Men om han misslyckades i sin mission? Nå väl. Man kunde ej göra honom större men än hungersdöden förr eller senare skulle göra det, i händelse de alla blefvo utdrifna bland köld och försakelser.