Han steg upp och gick ut att andas frisk luft. Det var så kvaft där inne i stugan.
Månen blickade ännu klar och kall ned på den i rimfrost klädda skogen rundtomkring. Drifvorna lågo liksom öfversållade af de klaraste diamanter och en djup tystnad rådde öfver alt. Penttu begaf sig upp på den närliggande höga åsen, från hvilken man hade en så vidsträkt utsikt. Längst borta vid synranden upptäkte kan skymten af ljussken. Det kom från Laukko, där man var stadd i full ifver med tillrustningarna för den snart gryende dagens stora högtidlighet.
Han satte sig ned på en sten. Trots sitt ständiga armod hade han aldrig förut känt sig så beklämd som nu. Det var farhågan för det annalkande, som hos honom fostrade denna dystra sinnesstämning. Och så kom han att tänka på sin egen svaghet och ringhet gent emot alt det stora och mäktiga i lifvet. Han fann sig i detta nu lik flarnet, som viljelöst kastas hit och dit ute bland vreda vågor. Det hade ju ej häller något fäste att haka fast i under kampen mot öfvermakten. Denna till förtvinan gränsande misströstan om framtidsdagen gjorde honom äfven alt mera vacklande i beslut och åtgöranden.
Väl hade han lofvat sin moder att uppoffra alt för hemmets räddning. Han hade till och med förbundit sig att träda fram till den stolte Klas Kurck och söka bringa vekare strängar till dallring inom dennes bröst. Men nu föreföll honom detta försök rent af dåraktigt. Det vore, tykte han, blott att yttermera förvärra det redan brydsamma läget för alla i hemmet. Hvad brydde den mäktige sig om att lyssna till den ringes böner. Hade han då förut gjort det? Och skulle han väl lita på Penttus löften att träda i sin faders fotspår, att taga i där den gamle slutat.
Men om hans mor skulle tillgripa denna utväg. Kanske hennes tårar bättre kunde uppmjuka den stolte ädlingens stenhårda hjärta. Ja, han fattade utan vidare betänkande sitt beslut. Han skulle söka öfvertala henne därtill.
I denna afsikt återvände han nu till det torftiga hemmet.
Det var mörkt och tyst här inne. Endast några djupa andetag gåfvo vid handen, att också den olyckliga Esra omsider fått sluta ögonen och smaka af en kort hvilas sötma, hon, den goda, som nu skulle utgöra den ringa familjens nära nog enda räddningsplanka.
Penttu kastade också han sig ned på sitt hårda läger och försökte sofva.
* * * * *
Öfver den angränsande insjöns snöhöljda isfält hviner nordan mäktig och bitande, drivande yrsnön upp i töckenlika moln, hvilka oafbrutet hvälfva sig fram öfver den vida ytan.