Men trots elementernas raseri, trots det oangenäma att vistas där ute en dylik mindre gästvänlig nordisk vinterdag ser man likval det ena åkdonet efter det andra stanna vid trappan till Laukko gård.
Byggnaden med sina två våningar, uppförda af stadiga timmerträd från bygdens skogar, erbjuder i intet afseende anblicken af en ståtlig adlig riddarborg, sådana man vant sig att tänka dem under medeltiden. Hos oss lade man ej häller då för tiden så mycket an på yttre ståt. Men inredningen vittnade däremot om, att jämväl vår inhemska adel förstod sig på att göra sina företräden gällande, där så påfordrades.
I den stora sal, som sträcker sig genom nära nog hela första våningen, vimlar det af sorgklädda gäster. Alt bär här prägeln af djupt allvar, en prägel så främmande för lifvet på det Kurckska ättegodset, att den bjärt afsticker mot den häjdlösa ståt, det glam och lif, man förut plägat skåda här inne.
Redan det ljus, som under den molndigra dagen blott sparsamt lyckas tränga sig in genom de målade fönsterrutorna, ger det hela en vemodig anstrykning. De kolossala snidade ekskåpen och de högkarmade stolarna öka den stela stämningen. Endast de glimmande svärden, lansarne och sköldarne skänka en om ock svag reflex af lif.
Från ett af rummen till höger höres ett entonigt oafbrutet mummel. Det är den officierande prästen, som här läser mässor för den hädangångnas befrielse ur skärseldens kval. Iklädd en lång alba (mäss-skjorta) ligger han knäböjd framför bönestolen, ofvanför hvilken Maria med barnet, målade å en stor väggfast tafla, blicka ned på den nitiske själasörjarens fromma andakt. Tätt intill honom varsnas på en katafalk den bastanta ekkistan, hvari stoftet af Klas Kurcks maka fått sitt sista hviloläger inom hemmets väggar.
Ett drag af frid hvilar öfver den dödas bleka anlete, kring hvilket skenet från de där invid brinnande vaxljusen sveper en mystisk gloria.
I ett rum på motsatta ändan af denna våning sitter den mäktige Kurck med sträng uppsyn. Men ur det bistra anletet synes dock äfven framskymta ett svagt drag af vemod.
Han har nyss dragit sig hit in från gästernas krets i salen invid och med armbågarna stödda mot det väggfasta ekbordet blickar han ut på vinterstormens lek med de hvita flingorna.
Han hade aldrig kunnat förledas till pjunkighet. Han hade tagit lifvet som en strid från början till slut, såsom han uppskattat det och såsom tidsandan inom det stånd han tillhörde också uppskattade detsamma. Det egna jaget skulle ställas i förgrunden, vare sig det sedan gälde egna eller andras intressen, och där man ej kunde göra sin vilja annorlunda gällande än på våldets väg skulle denna följas. Det där var ju det naturligaste, hade han tykt.
Men nu förekom det honom som om lifvet också egde något annat än blott detta att sträfva för, ett något, från hvilket det uppbrusande öfvermodet var bannlyst. Han kände i detta nu knappast igen sig själf. Och denna underbara känsla hade småningom fått makt öfver honom alt sedan hans makas plötsliga bortgång. Budet hade nått honom alldeles oförberedt långt uppe i Satakuntas ödemarker. Hon hade väl alltid varit klen till hälsan och särskildt efter dottern Elins födelse hade hennes krafter märkbart aftagit. Men dock trodde han ej, att slutet var så nära. Hade han anat detta skulle han stannat hemma en tid, ty han hade aldrig kunnat undgå att med förtroendets band sluta sig till sin maka. Hon hade ju städse varit en god skyddsande i hans hem. Väl hade han pigan Kirsti kvar, och hon hade redan så vuxit in i husets alla vanor, att hon fullt kunde taga hand om alt, och därjämte hyste han en underbar tilltro till henne — något, som han för resten gjort redan medan hans maka lefde —; men där låg likväl ett tvång i hans förhållande till denna underordnade individ; redan hans börd förbjöd ju honom att inlåta sig i några intimare relationer med henne.