Med dylika tankar i hågen hade han suttit ännu längre, glömsk af sin plikt mot de många gästerna, om ej den tydliga klangen från klokkorna i den närbelägna kyrkan vakt honom till besinning. Den förkunnade ju, att liktåget snart skulle sätta sig i rörelse.
Han reste sig upp från sin plats, antog sin sedvanliga barska uppsyn och trädde ut till gästerna. Man redde sig redan till aftåg härinne. Dörrarne till det motstående rummet och till salen stodo på vid gafvel, mässan hade tystnat och ljuslågorna flammade häftigt till af luftdraget. Snart var hela huset nästan folktomt. Endast några tjänare förmärktes där, sysselsatta som de voro med att stöka undan efter de många främmande.
Och i ett af fönstren i andra våningen kunde man varsna ett barnaanlete, hvars blick ifrigt följde processionens affärd.
Det var den unge Arvid Kurck, Finlands blifvande siste katolske biskop, som på detta omedvetna sätt sände sin moder ett sista farväl.
III.
Ränker,
Högsommarsol strålar öfver bygden. Insjöns vågor skvalpa helt makligt mot de i praktfull grönska inbäddade stränderna och fåglarnes kvitter i den angränsande skogen med sina skyhöga furor förlänar denna tilltalande bild af äkta nordiskt sommarlif än högre behag.
I en af naturen själf danad berså ett stycke från stranden sitter
Kirsti med sina skyddslingar Arvid och Elin Kurck.
Arvid har just fått sikte på en vacker fjäril, som fladdrar i väg från blomma till blomma och anstränger sig med full ifver att få fatt "den vackra fågeln", som han kallar den.
Elin sitter på en tufva och rycker tanklöst upp de späda blomster, hvilka läna densamma dess fägring. Hon synes helt stolt och belåten, då hon lyckats fullfölja sitt förstörelsevärk.