Kirsti har på senaste tider gått med hufvudet fullt af allehanda planer rörande sin framtida ställning på Laukko. Hon har till och med vågat hysa den tanken såsom något ej oupphinneligt, att hon genom ett klokt och varsamt tillvägagående kunde tillvinna sig själfve herr Klas' hand och därigenom från den underordnade ställning hon nu innehade svinga sig upp till den af alla aktade husfruns.
Behöfde hon väl häller hysa något tvifvel i detta afseende? Hade hon ej dag för dag alt mer och mer närmat sig det åsyftade målet. Och kände hon ej så väl till sin herres vanor och sinnelag, att hon blott behöfde gifva desamma lämplig näring för att vinna gehör?
Nu hade Arvid fått fast den granna fjäriln, hvilken han med en triumferande åtbörd räkte åt Kirsti.
Likgiltigt fattade hon tag i den, kramade den med ett tag till döds och trampade dess brustna lemmar under sina fötter.
Tårar af förtrytelse stego upp i barnets ögon, men hon låtsade ej märka dem.
Hennes uppmärksamhet riktades i detsamma på en båt, som lade till vid stranden. Hon reste på sig och blickade forskande fram mellan trädstammarne.
— Sitten här och leken så länge, barn. Jag skall gå ner till Olof.
Hon lämnade dem.
Då de små sågo henne aflägsna sig började de storgråta, men hon låtsade ej höra det. De skulle nog tystna, sen de fått gråta ut, tänkte hon.
— Se goddag, Kirsti. Tror I också lockats ut af det vackra vädret.