— Jag måste väl en gång ut med de små. De hafva så tråkigt där hemma nu sen hennes nåd gått bort.
— Så barnkär I blifvit af eder. Jo, jo, har fått öfvertaga modersbekymren sen dess — och herr Klas är naturligtvis fullkomligt nöjd med eder ömma vård om de små?
— Jag har ej sport honom därom, svarade hon stött.
— Ja hvad skulle ni häller göra det. Det är väl han, som skall gifva sitt bifall tillkänna. Men för resten pratar jag onödigt skräp. I veten väl själf bäst huru väl inskrifven I städse varit på det hållet.
Kirsti låtsade ej förstå hugget utan gaf samtalet en annan vändning.
— Hvarifrån kommen I Olof?
— Ah jag var bara där ute för att litet ordna om fisket, sedan vår gamle hederlige Niilonen ej mer förmår taga hand därom. Det är ändock rätt synd med det stackars folket.
— Såå. I tycken värkligen det. Då beklagen I väl också det misslyckade försök att blifva hulpen hans hustru gjorde på jordafärdsdagen?
— Ja, herr Klas är stundom rätt hjärtlös af sig.
— De orden saden I icke, om han hörde på.