Nu förnummos steg i angränsande rum, inom kort öppnades också en af sidodörrarne och herr Klas med sin unga maka trädde in i salen.
— O, hvad här är ljust och härligt, fint och pyntadt, utropade hon och lät blicken från sina vackra ögon glida öfver hans resliga gestalt.
Han sade intet utan slöt henne blott lätt till sitt bröst, genom denna stumma åtbörd bejakande hennes ord och bevisande, att också han var mäktig till varmare, ädlare känslor.
De hade omedvetet fattat posto invid ett af de öppna fönstren, genom hvilka solen sände sina strålar hit in och gaf den unga skälfvande kvinnogestaltens lockar ett utseende som om de varit af renaste guld. Och ur hennes ögon log en himmel så ren och skär som den där ute; hoppets och kärlekens glöd lyste ur densamma i rikaste mått.
Han kände sig också nu så lycklig och mild till sinnes som han ej varit det alt sedan hon, hans första kärlek, slocknade bort i döden. Huru gladt och fridfullt skulle han ej bereda alt för sin nya maka. Intet skulle saknas henne här och äfven under sina resor från hemmet skulle han ordna om alt på bästa sätt, så att hon ej vantrifdes. Och i de husliga omsorgerna skulle Kirsti bistå henne — dock ej som någon jämlike — utan som den villiga, lydiga tjänarinnan. Det var nu slut med alla högt syftande planer på detta håll. O, hvad det kändes lätt att hafva sluppit denna börda!
De anade ej att där nedanför, dold af träden och buskarna, befann sig en tredje person, som med ett infernaliskt minspel i sitt anlete gaf akt på denna episod af huslig lycka.
— I ären lyckliga nu, mumlade denna för sig själf, men låt den första berusningen svalla öfver — och glöden skall snart, mycket snart falna af — åtminstone för hans nåd. Jag känner dig för väl för att ej behöfva tvina på sanningen af mina ord. Mycket behöfves ej, blott en liten yttre påstöt, det oskyldigaste förtal och solen sjunker blodröd ned på er lyckas ljusa vårhimmel.
Hon aflägsnade sig med en triumferande åtbörd. Beslutet inom henne var länge sedan fattadt — hon afvaktade blott ett lägligt tillfälle för sin plans utförande.
Gästerna samlades så småningom åter i godsets salar. Tystnaden, som blott några flyktiga timmar rådt här inne, efterträddes ånyo af skämt och lif.
Klas Kurck, som med ungdomlig ifver deltagit i alla de glada upptågen och samspråken, framträdde kort härpå och äskade tystnad. Det s.k. morgongåfvointyget skulle nu skriftligen affattas. För dess uppsättande hade han också tillkallat djäknen Jeppe Klausson, som för tillfället befann sig å orten på djäknegång.