— Det tror jag inte. Jag tror tvärtom, att han skulle kalla ditt prat barnsligt pladder eller annat dylikt.
— Tror du då att han tycker om, att man är stygg mot mamma?
— Nej, det tror jag häller inte. Men det där är alt saker som du ännu inte begriper.
Arvid aflägsnade sig nu smått stött öfver tillrättavisningen.
— De barnen! Man vet ej hvarifrån de hämta sina funderingar, yttrade
Stina till sin medhjälparinna.
— Ah du, små grisar hafva också öron. Dessutom hafva de unga nog också fått smaka af Kirstis regemente. Det var riktigt synd att hennes nåd skulle gå bort så tidigt, ty så god som hon var mot oss alla tror jag den nya husfrun väl ändå aldrig blir. Jag har redan tykt mig förmärka vissa drag af stolthet hos henne, fastän hon ej är gammal i huset.
— Menar du det. Jag åter tycker hon ser så älsklig och oskyldig ut, att det är rätt synd om henne att så tidigt nödgas taga i tu med alt det bråk och alla de besvärligheter, här vänta henne.
— Kanske du har rätt. Jag vill häller ej bestämdt hålla på hvad jag sade.
— Seså nu börjar det arta sig här, yttrade Stina efter en längre paus, hvarunder man med ökad ifver stökat å hvar sitt håll. Om vi nu skulle öppna fönstren en smula. Här käns så kvaft och instängdt.
Hon slog upp dem på vid gafvel och af det lätta luftdrag, som strömmade in från olika håll, flammade de ännu brinnande ljusen till och slocknade.