Nu syntes en båt styra kosan tätt nedanför den klipphäll, på hvilken hon satt. Årtagen saktade af mer och mer och upphörde alldeles, då båten hunnit förbi den grandunge till vänster, som skymde all vidare observation åt detta håll.
Elin Kurck fäste sig ej häller längre vid farkosten, utan fortfor att i en angenäm försoffning njuta af friheten här ute och tillfredsställelsen med lifsyttringarna omkring sig.
Men hennes drömmar blefvo helt oväntadt störda af ett lätt prassel alldeles i grannskapet. Hon blickade upp. Måhända var det de små, som sysslade där uppe i skogsbacken. Nej, de befunno sig nu alldeles i hennes närhet. Hon blickade åt motsatt håll. Mycket riktigt. Hon såg huru grenarne böjdes undan af ett par knotiga händer och huru ett utmärgladt anlete stack fram genom det gröna omhöljet. Hon ämnade utstöta ett rop af fasa, men den annalkande, som observerat hennes oro, framhväste med hes stämma:
— Var fullkomligt lugn. Jag ärnar ej tillfoga er något ondt. Jag kommer tvärtom i de bästa afsikter.
Barnen, hvilka också observerat den framträdande spöklika skepnaden, slöto sig tätt till Elin.
— Jag såg er sitta här uppe, då jag rodde förbi, fortfor hon.
— Ja, hvad vill ni af mig? påskyndade Elin Kurck.
— Och det gjorde mig värkligen ondt, att ni som är så ung och blomstrande — — — —
— Säg rent ut hvad ni vill. Ser ni ej huru de små skälfva af förskräckelse.
— För resten har jag mången gång förut sökt få träffa er mellan fyra ögon — och i dag — alldeles af en tillfällighet — — — —