Jag träffade bonden Persson själf på gården och bad att han skulle skänka tak öfver hufvudet åt en uttröttad, förtvinad stackare. Han kastade tvifvelaktiga blickar på mig.
— Niilonens hustru, mumlade han därvid för sig själf. — I hvad ärende stryker ni omkring så sent, tillsporde han mig därpå.
Jag försökte skildra min nödstälda belägenhet. Jag anropade hans förbarmande. Hans hjärta veknade, ehuru Persson var känd som en hjärtlös människa också han. Jag fick bli öfver natten.
Då jag uppvaknade om morgonen rådde en allmän uppståndelse i gården. Några karlar, som varit ute på hygge i grannskogen, hade där påträffat ett barnlik, nedbäddadt under nyss brutna grankvistar. Min berättelse för Persson hade dragits fram i dagsljuset och man hade kommit öfverens om, att det var mitt barn, som jag under nattens enslighet afdagatagit. Persson hade därför låtit sända efter länsmannen och denne tog nu hand om mig. Bunden och stämplad såsom en barnamörderska blef jag släpad från gård till gård, innan vi hunno fram till länsmannens bostad. Här stängdes jag in i ett unket visthus. Men jag lyckades slita banden och fly. Jag hade blifvit oskyldigt förtalad. Jag hade intet straff att utstå. Sen dess har jag irrat omkring i bygderna och uppehållit mitt lif så godt jag kunnat. Skulle ej ers nåd vilja bereda mig en ringa lindring i mina vedermödor?
Elin Kurck satt stel af fasa. Hon hade hört många sägner om troll och vidunder, de där ströfvade omkring i skog och mark och stälde till allehanda ofog för människor och djur. Var denna måhända en af dessa? Nej! Hon kunde ej vara det. Ur de tärda dragen framskymtade ett ärbart mänskligt anlete.
— Jag skall försöka bistå er så godt jag kan. Kom till Laukko senare i dag, svarade hon henne, och fråga efter mig.
Den olyckliga tyktes belåten med det gifna löftet, ty hon reste på sig och började åter stappla åstad samma väg hon kommit.
Efter en stund var det åter tyst omkring Elin och hennes små skyddslingar. Endast fåglarnas kvitter och det lugna vågskvalpet vittnade om lifsyttringarna i den vida skapelsen.
IX.
Dramat utspelas.