Jungfru Kirsti hade i månadtal gått och rufvat på sättet för sina planers utförande. Hon hade tänkt hit och dit. Nu hade hon fattat sitt beslut. Nu skulle det afgörande ske.
Klas Kurck hade under några veckors tid vistats hemma från sina tingsresor och hade ytterligare förlängt hemvistelsen, ty något afgörande förestod å Laukko. Hans maka hade nämligen på senaste tider förefallit trött och sjuklig och för det mesta hållit sig inomhus. Ryktet viste berätta, att hon gick och bar något under sitt hjärta.
Värdinneskapet hade under denna tid nästan uteslutande omhänderhafts af Kirsti och flitigt nog hade hon också nu tagit tillfället i akt för att göra sin vilja gällande. Men det stora slutmålet hägrade ännu i fjärran för henne.
En tillfällighet fogade dock, att hennes djärfva plan förr än hon hoppats det gick i fullbordan.
Det var en af de första vinterdagarne. Solen hade redan gått ned och den tidiga skymning, som kännetecknar nordens vinter, föll alt tätare på. Kirsti, som i något ärende befann sig ute, råkade kasta en blick upp mot godsets öfra våning. Det skymtade eld från herr Klas' fönster. Fru Elins voro däremot höljda i mörker. Hon hade ej häller varit synlig på hela dagen, så att Kirsti med säkerhet viste, att hon befann sig på sina rum.
Tänk om hon skulle drista sig att träda in till honom. Hon hade så viktiga förtroenden på hjärtat, som han nödvändigt borde få del af.
Hon tvekade ej häller länge. Det vore skada, tykte hon, att låta ett så gynnsamt tillfälle som detta gå sig ur händerna.
Med en lätthet och smidighet som en katts smög hon sig in i ett af sidorummen på nedra botten, öppnade en liten dörr här och fortsatte så uppför den smala trappa, som härifrån ledde till målet. Hon stod redan vid den dörr, som tillstängde denna lönngång uppifrån och trädde tyst och varsamt in.
Herr Klas satt vid den stora, öppna spiseln, i hvilken en munter brasa flammade och spred ett magiskt skimmer kring det rymliga rummet. Vid ljudet af dörrens öppnande och tillslutande spratt han till och vände sig frågande om.
— Ers nåd värdes lämna mig tillgift för min dristighet att så här utan vidare intränga störande. Men jag har viktiga saker på hjärtat, hvilka jag ju förr dess bättre ville meddela er.