— I så fall står jag gärna till din tjänst. Låt höra!
— Ers nåd torde redan förut haft anledning att betvina Olofs afsikter med sina åtgöranden?
— Du menar fogden? Nej, så vidt jag kan påminna mig, har han städse fullgjort sin plikt.
— Till skenet ja; men i själfva värket sitter där mycket af räf på djupet.
— Du skulle våga påstå det?
— Ja, och jag hoppas, att mina ord städse befunnits sanningsenliga.
Klas svarade intet härtill. Hon fortsatte:
— Men all hans oärlighet är dock ett intet mot det han på sista tiden låtit komma sig till last. Och brottet blir desto betänkligare, då han därvid dristat sig att göra intrång på er lagliga rätt.
— På min lagliga rätt. Hvad syftar du på? inföll Klas Kurck intresseradt.
— Jag skulle ej vilja löpa omkring med skvaller, det har aldrig varit mitt sätt, och allra minst rubba friden i ett lyckligt hem. Men då det börjar gå för långt anser jag mig skyldig att, medan det ännu är tid, öppna edra ögon.