— Den skurken!
— Ja. Ni valde just det rätta ordet, Ty med ett lindrigare namn kan ej den stämplas, som smyger sig in mellan make och maka.
— Hvad säger du? Skulle den uslingen — — — —!
— Ja, jag svär vid alla hälgon, att det är sant. Och tillika vågar jag betvifla, att det barn hennes nåd bär under sitt hjärta är ert.
Klas Kurck rusade upp från sin plats och fattade hårdt om Kirstis armar.
— Hvem har ingifvit dig denna åsikt?
— Jag har bildat mig den själf.
— Och om den vore oriktig?
— Den kan ej vara det.
Han upprepade ännu en gång: