— Om den vore oriktig. Vet hvad du då har att vänta!
— Ers nåd kan själf öfvertyga sig om sanningen af mina ord.
Han släpte sitt tag och sjönk viljelöst tillbaka ned på stolen.
— Huru menar du?
— Genom att själf iakttaga det hemliga förhållandet mellan Olof och hennes nåd.
— Huru skulle jag kunna göra det. Han skall väl aldrig häller, om så är fallet, våga drifva sitt spel i min närhet.
— Det tror jag äfven. Dock, ers nåd kunde ju låtsa resa bort, men i stället dölja sig här i närheten. Jag skulle nog sedan passa på tillfälle att öppna edra ögon.
Han försjönk i en stunds grubbel. En fasansfull kamp rasade inom hans inre. En kamp mellan tvifvel och segervisshet. I ena stunden ville han rusa upp och rasa som en furie fram genom Laukko gårds salar, i den andra kände han sig fegare än hunden, som efter en begången förseelse lismande smyger sig fram till sin husbondes fötter. Omsider yttrade han kort och afmätt:
— Du får gå. Jag skall öfvertänka saken.
— Kan det värkligen ligga någon sanning i alt hvad jag nyss hört, tänkte han för sig själf, då Kirsti lämnat rummet. Skulle alt det där blott vara illvilligt förtal. Ett utbrott af häradkänsla? Nej, hon kunde omöjligt drista sig till ett dylikt steg. Fruktan för att blifva öfverbevisad borde ju afskräcka henne. Å andra sidan kunde han ej tro något dylikt om Elin, som under hela deras sammanvara med barnslig hängifvenhet slutit sig till honom. Dock — han ville reda ut denna trassliga härfva, utkastad i hans väg. Det skulle ske snart. Redan i morgon.