Påföljande dag tillkännagaf herr Kurck för sin maka, att han helt oförmodadt blifvit kallad på ämbetsgöromål norrut samt att resan omedelbart måste fullföljas.
Denna underrättelse kom som ett åskslag öfver Elin och bedröfvade henne desto mer som hon under den viktiga katastrof nu väntade henne hotades att blifva ensam, lämnad i den maktlystna Kirstis våld.
Men Klas syntes obeveklig. Han bad henne blott fortast möjligt låta iordningställa hans matsäck och tröstade henne med allehanda smekningar och ömhetsbetygelser.
Bedröfvad yttrade hon vid hans afresa:
— Min gode Klas dröj ej länge borta. Jag väntar som du vet hvarje dag min nedkomst. Skynda därför alt hvad du kan. Låt göromålen hällre blifva halfgjorda efter dig än du låter mig förgås af oro.
Klas lofvade göra sitt bästa och for sin väg. Men i stället för att styra kosan norrut begaf han sig till en ej långt från gården belägen hölada, där han tog in för att afvakta händelsernas förlopp.
Husets herre hade knappast afrest, innan Kirsti satte hela sitt intrigspel i gång. Den mask af underdånighet och tjänstaktighet hon hittils burit aflade hon nu helt och hållet och bjöd så mycket hon förmådde till att genom olydnad och trots oroa sin matmoder.
Detta ökade naturligtvis ytterligare det brydsamma i den unga makans belägenhet, då hon sålunda fann sig öfvergifven af alla under den kris, hon inom kort skulle genomgå. Husets öfriga tjänstefolk hade ej häller lust att genom sin tjänstvillighet mot den öfvergifna blottställa sig för Kirstis nycker.
Elin instängde sig nu i Klas' kammare; här skulle hon väl åtminstone ostörd få gå sitt öde till mötes. Man vågade väl ej rikta sina intriger till det område, husets herre tagit i sin särskilda besittning.
Under beklämning, nära nog förtviflan framfödde hon här sitt barn.