Sången klingade klar och fulltonig, om ock något långsläpig ur en ungdomlig skaras bröst, ock i det hela blandade sig en hes, skroflig röst, som tyktes intaga den ledande stämman. Det var rector scholasticus, magister Magnus Johannis, som anstälde sångöfning med sina djäknar.
Rummet var svagt upplyst i den tidiga morgonstunden. Några sömniga dankar brunno på ett af fönstren och ur den oformliga spiseln kastade en väldig brasa sitt matta sken öfver det kvistiga furugolfvet, på hvilket eleverna enligt tidens sed sutto under lektionerna. Bord och bänkar voro nämligen bannlysta från skolsalarna.
Från angränsande rum spordes ett högljudt svammel. Alphabeticas elever bjödo här till att efter bästa förmåga inplugga i sig vetandets första grunder. De leddes däri af en instructor eller auditor, såsom de mera försigkomna eleverna i denna sin egenskap af lärare benämdes. — Det gick trögt, men färlan, som hängde hotfull på väggen, lifvade intresset och sporrade fliten, då dessa ville tryta. Detta var för öfrigt ett redskap, som i medeltiden rätt ofta kom till användning vid hvarjehanda förseelser både från djäknars och underlärares sida.
Den unge lärarens tålamod synes dock ej låta störa sig af första motgång. Men någon gång tillkännager likväl en och annan min i hans anlete en tydlig missbelåtenhet med sina disciplers tröga uppfattningsförmåga.
Vi igenkänna i honom en för oss gammal bekant: Arvid Kurck, nu elev å grammatica.
Vid medeltidens slut utgjordes eleverna vid Åbo katedralskola ännu för det mesta af allmogesöner. Men någon gång sände också de högre uppsatta, t.o.m. adeln, sina söner hit för att uppfostras till mottagare af höga kyrkliga värdigheter. Samma mål synes jämväl hafva föresväfvat Arvid Kurck vid hans inträde i nämda skola.
Men också andra orsaker drefvo honom härtill. De uppskakande händelserna på Laukko hade otvifvelaktigt så berört den känslige gossen, att han för alltid beslutit att afsäga sig familjelifvet och ingå i det andliga ståndet. Af samma skäl uppkallade han sig ej häller, såsom vid denna tidpunkt annars var vanligt, efter sin fader Arvid Klasson Kurck, utan helt enkelt Arvid Kurck.
Klasserna i Åbo katedralskola voro till antalet fyra, nämligen rhetorica, grammatica, donatistica och alphabetica eller elementaria.
Rektor var ende ordinarie läraren. Han erhöll sin aflöning af kyrkan, olika vid olika skolor. Så omnämnas rectores beneficiati och rectores non beneficiati. De förres lön utgjordes af något prebende vid domkyrkan eller något pastorat (beneficium), fri kost och salarium scholasticum (afgift af eleverna). De senare åter erhöllo fri kost, salarium, djäknepenningarne från Lundo om hösten och Hauho om vintern.
Under ferierna företogo eleverna för att hopsamla åt sig de lifsmedel och andra förnödenheter, de för den följande terminen behöfde, s.k. djäknegång i därtill af rektor anvisad församling. Dessa tiggerifärder, hvarunder man vandrade från gård till gård, medförde också oftast afsedt resultat. De vanligaste håfvorna utgjordes af spannmål (bladum), penningar eller skinnvaror.