— Jag vill träffa fogden, mumlade han knappast hörbart.
Den tilltalade försvann inom husets väggar och kort därpå stod den eftersporde inför sin husbonde.
— Låt spänna för; min plikt kallar mig.
Fogden såg litet tvekande på sin herre. Hvart skulle det väl bära af så här burdus tidigt på morgonkvisten. Men han efterkom befallningen och snart stod spännet med sina frustande hästar färdigt på gården.
Fogdens förvåning ökades ännu mera, då hans herre oförtöfvadt satte sig upp i åkdonet utan att afvakta körsvennens ankomst. Men herr Klas, som varseblef hans frågande min, förklarade, att han nu ville sköta om sig själf. Och den förbluffade tjänaren hann ej göra en invändning, innan det redan bar af. Det gick med svindlande fart utför allen, därpå fortsattes den vilda färden längs en sidoväg, som slutade vid en hög klippa, Päireniemi, hvilken stupade brant ned i den nära Laukko belägna insjöns böljor. Om Klas Kurck nu också velat det hade det varit en ren omöjlighet att häjda de eldiga hästarnes raseri; men han syntes ej häller önska detta, utan sporrade i stället deras ifver. Och målet närmade sig med blixtens hastighet. Nu nådde de randen af klippan, ett utrop af fasa — och hästar och alt störtade ned i den våta grafven. En kort kamp, och vågorna slöto sig med ett tungt svall öfver sina offer.
Jungfru Kirsti, som fortfarande ströfvade omkring i den närbelägna skogen ett rof för förtviflan och samvetsförebråelser var ensam vittne till sin herres och medbrottslings undergång. Denna hemska åsyn gjorde ett öfverväldigande smärtsamt intryck på henne. Hon insåg för väl, att äfven detta själfmord sällade sig till hennes redan förut rika skuldregister. Hon hade sökt försoning med en högre vilja, hon hade under ånger och ruelse tillbragt tiden efter morddramat på Laukko, hon hade traktat efter frid med världen och med sig själf, men förgäfves. Tviflet öfver, att hon ej mer i tiden skulle finna den samvetsro hon sökte, hade småningom bragt hos henne till mognad tanken att gå bort från ett lif, som blifvit henne en börda. Och hvarför kunde det ej ske lika fullt nu som annars. Behöfde hon ett bättre öde än den make, hon förledt. Han var ju ändock mindre skuldbelastad än hon.
Hon trädde fram till klippans rand och blikkade dit ned. Vågorna skvalpade lätt mot de kala stenväggarna. Det såg så lugnt och fridfullt ut där nere. Hvad hade hon väl emot att få hvila vid hans sida i döden, efter detta ej unnats henne i lifvet. Där kunde rang och börd ej längre skilja dem. Hon stod länge kvar överväldigad af hvarandra korsande tankar. Så syntes beslutet till något afgörande mognadt inom henne. Med ett öfverlyckligt leende kastade hon sig ned, kämpade en stund mellan lif och död och försvann i djupet.
XI.
I Åbo skola.
In obscuro nasoitur illustrator solis, stabulo reponitur princeps terrae molis. Fasciatur dextera — — — —