— Herr Klas, tillhviskade hon honom ännu en gång med det mildaste tonfall.
— Ja, det är jag, genmälte han. Men du är ju redan bland de döda. Jag har intet att skaffa med dig. Ser du ej, att jag är frisk och sund.
— Dyre Klas, känner du ej igen din egen Kirsti, fortsatte hon.
— Den skökan har jag för länge sedan lönat efter förtjänst. Men plåga mig ej. Jag skall gärna utstå mitt straff. Jag skall träla, lida, försaka — läna mig blott frid — frid!
— Se så vakna då upp från din försoffning, yttrade hon något barskare.
— Jag vet nog att jag begått ett förfärligt brott, att jag mördat — brutit emot den rättvisa, som jag själf tillämpar. Men låt mig göra upp räkningen allena med dem väldet hafva, vik ifrån mig goda eller onda ande — hvem du än må vara.
Kirsti lämnade honom och började långsamt åter sin vandring utan att egna någon tanke åt hvart hon egentligen styrde sina steg.
Herr Kurck hade länge suttit kvar på denna plats. Omsider lyftade han upp sitt hufvud och blickade förströdt omkring sig. Han stirrade hemskt en stund och därpå begynte han häjdlöst ila åstad, liksom förföljd af något. Så fortsatte han genom buskar och snår, öfver tufvor och stenar, tils han kom fram till Laukko.
Morgonsolen grydde redan längst borta vid synranden, då han uppnådde hemmet. Han stannade ett ögonblick på gårdsplanen. Han syntes begrunda något. Därpå trädde han till ett af knektstugans fönster och bultade på.
En yrvaken knekt rusade snart ut på gården.