Så förnimmer han högljudda snyftningar, hvarpå alt åter blir tyst.
Det svindlar för hans ögon. Han måste åter slå sig ned. Vidden af den afgrund, mot hvilken han nu stapplar, har i en hast blifvit solklar för honom. Han har erhållit en osviklig bekräftelse på de farhågor han på senaste tiden hyst: Han har utgjutit oskyldigt blod. Han har med låg misstro och under ett öfversvall af svartsjuka skänkt större tilltro till en hjärtlös ränksmiderskas förtal än till sin trofasta, milda makas försäkringar. Han har med den största otack belönat en tjänare, som städse bevisat honom trohet och tillgifvenhet. Han har gjort andra till sina medbrottslingar — och han satt till doms öfver sin nästas små villfarelser. — — Det var oerhördt. Han fattade ej, huru han kunnat låta förleda sig till dylika gräsligheter.
Och där satt han nu med sitt samvete skuldbelastadt. Förledarinnans förtvinade böner och utgjutelser runno honom i hågen. En bäfvan genomlopp hans inre. Han hade aldrig hyst fruktan för något. Men nu förefall honom alt så skrämmande. Träden, stenarna blickade så hotfullt ned på honom. I hans fantasi förvandlades de till väsenden fulla af lif, hvilka ville kasta sig öfver honom och förinta honom. Han gaf till ett skri af fasa. Men ett mångfaldigt eko upprepade hånfullt hans egen röst. Och där borta i fjärran förnam han vågornas sakta skvalp mot strandhällarne. Ett underbart, vemodigt svall först saktare, så åter kraftfullare och sedan fortsättningsvis med växlande styrka. O hur ljuft att få vaggas till ro af denna smekande musik. Han hade ej på länge tillslutit sina ögon.
Det trötta hufvudet sjönk så småningom ned mot hans flämtande barm och en orolig slummer fälde ned hans trötta ögonlock.
Då trädde där fram ur ett af de närbelägna snåren en mörk, spöklik skepnad. Tyst som en ande smög den sig fram och då och då förnams ett enstaka mummel, ett upprepande af ord.
Kirsti, ty det var hon, häjdade sitt lopp vid anblicken af den slumrande enslingen i sin väg. Länge stod hon som förstenad och betraktade honom, där han tyktes njuta af en flyktig frid. Huru gärna hade ej också hon velat sjunka ned här och mottaga sömnens ljufva håfvor, men det var omöjligt — hon kunde ej finna någon ro. En känsla af afund ingöts hos henne.
— Du har delat ljuft och ledt med mig, tänkte hon, du skall också kämpa striden ut vid min sida. Vi måste blifva bundsförvandter äfven nu.
Hon förde sin hand lätt till hans panna och tillhviskade ett: "Herr
Klas!"
En nervös ryckning genomilade den nedhukade gestalten. Därpå rusade han upp som störd af något obehagligt midt under en angenäm dröm.
— Hvad vill du af mig? Hvem är du? mumlade han förvirradt.