Det var naturligt att alla bullrande nöjen, hvilka tidigare skingrat tystnaden å det adliga godset, under liknande förhållanden voro bannlysta. Den enda förlustelse herr Klas Kurck då och då beredde sig och några af sina intimaste umgängesvänner under sin vistelse på Laukko var en och annan falkjakt i de vidsträkta skogsmarkerna rundtomkring. Men jämväl dessa hade på senaste tiden uteblifvit.

Den förr så lifskraftige, energiske mannen hade i en hast märkbart föråldrats. Man trodde sig på månget håll hafva reda på anledningen härtill och ordade i största hemlighet med hvarandra därom; men högt vågade ingen uttala sina misstankar. Ty till det svårmod, som märkbart trykt sin prägel på honom, hade äfven sällat sig en stegrad ifver att på alla upptänkliga sätt ge sin retlighet luft.

I den unge Arvid Kurcks uppträdande hade äfven en underbar förändring inträdt. Den förr så barnsliga glädtigheten var försvunnen och ett drag af vemodsfullt allvar förmärktes hos honom. Ofta sågs han söka ensamheten ute i skog och mark eller satt han där ute på Laukko och blickade förströdt på de kolnade bränderna af sitt fädernehem. De senaste händelserna hade lifligt invärkat på den eljes känslige gossen och manat till lif tankar, hvilka måste grumla hans hittils rena uppfattning af lifvet.

Också bland gårdens öfriga bebyggare rådde en beklämning och förstämning, som ej undgick Klas Kurcks uppmärksamhet. Alla voro öfvertygade om att ett förfärligt brott blifvit begånget och att initiativet därtill tagits af Kirsti, som så väl förstått att vidröra de känsligaste strängarne i sin husbondes bröst för sina planers lyckliga genomdrifvande. Ock med fasa emotsåg man nu det straff, som oundvikligen måste drabba föröfvarene af brottet, då deras oerhörda missgärning en gång kom fram i dagen.

Men en högre vilja hade beslutit, att saken skulle utageras helt annorlunda.

* * * * *

En mörk höstafton, lika mörk som de tankar Klas Kurck under de sista månaderna gått och burit på, finna vi Laukkos herre ensam ströfva omkring på sina egor. Han har förirrat sig djupt in i den närbelägna skogen. Stormens sus genom furorna förekommer honom som en underbart ljuf musik, mäktig att skingra hans dystra sinnesstämming. Han slår sig ned på en sten vid den smala stig, han följt. Han sitter så en stund liksom försjunken i en dvala. Så spritter han till och rusar upp. Han hör sitt namn nämnas. Han lyssnar. Han kan ej förnimma annat, än det entoniga suset. Han måtte blott ha drömt. Åter slår han sig ned. Men nu tycker han sig igen alldeles tydligt höra en röst ur fjärran, som tillhviskar honom ett: "Klas, rädda din egen son, om du låter dess moder förgås i lågorna", och ändock kan han ej upptäcka hvarifrån orden härleda sig. Så kommer han ihåg branden på Laukko. Det måste vara hans sjuka fantasi, som framlockat dessa ord ur glömskan. Han påminner sig nu, att hans maka vid detta tillfälle fälde just dessa samma ord.

Men suset i skogen bortdör så småningom. Stormen har upphört; en och annan stjärnas bleka skimmer förmärkes på den molnbefriade himlen ofvan honom. Han stiger upp i afsikt att anträda hemfärden.

Medan han sålunda tyst och sluten trefvar sig fram genom buskar och snår tycker han sig åter uppsnappa ljudet af en röst alldeles i närheten. Han stannar och lyssnar. Det förnimmes alt tydligare.

— Heliga Guds moder böj mig ej till jorden under oket af de kval, som plåga mig. Låt mig genom en lång lefnad rik på goda handlingar finna frid med dig, med mig själf och försoning med alla, alla, som jag i min blindhet förorättat och marterat — — — — eller, om du stakat ut min bana kortare, låt mig redan här utstå det straff mina handlingar förtjäna — — — —