En morgon, då man inträdde i stallet för att rykta hästarne, befunnos de ligga liflösa, utan att man kunde påträffa något spår till yttre våld. Intet lås var häller uppbrutet här.
Försommaren, som följde på den vinter morddramat utspelades, utmärkte sig genom en ovanligt hög temperatur. Redan i maj brände solen som under vanliga förhållanden midsommartiden och vegetationen bjöd på en säregen yppighet.
En natt, då alt redan var tyst på hela godset, vidtog ett åskväder, hvars fasansfullhet trotsar all beskrifning. Himlen var ett enda eldhaf. Blixtarne följde så tätt på hvarandra, att man ej kunde räkna deras tal. Midnattens lätta mörker hade omsvept näjden, alla sofvo i sin sötaste sömn, då ett galt skri från knektstugan förkunnade, att eld utbrutit i ett af visthusen.
Den rapporterande hade vaknat upp af en skarp, bedöfvande skräll och då han trädde ut för att efterforska hvad som var å färde såg han en klar, hög eldpelare stiga upp mot skyn. Ovädret fortfor med oförminskad häftighet och snart sällade sig stormen till det upprörande skådespelet. Från den angränsande skogen förnams brak på brak af nedstörtande jättefuror.
Snart voro gamla och unga på benen. Men någon utsikt att dämpa det rasande elementets framfart fans ej. Det enda som kunde göras var att försöka få branden inskränkt till de byggnader, inom hvilka förstöringsarbetet börjat.
Det var en arbetsdryg natt, och då morgonsolen omsider lyckades tränga sig fram ur den mörka molnmassan mötte hennes strålar en hög ruiner på den plats, där ännu för kort tid sedan ståtliga byggnader rest sina tinnar mot rymden. Längst borta vid hufvudändan af gårdsplanen lågo de förkolnade lämningarne af hufvudbyggnaden redan kallnade, och ett stycke härifron förmärktes en lång räcka andra, ur hvilkas famn hvita, skära rökpelare uppstego.
Vemod hvilade öfver allas drag. Hvarje glädjeyttring hade långt för detta flytt från detta gods. Man liksom vandrade sin tysta gång öfver en sjudande vulkan, under hvars bräckliga yta okända makter arbetade på sitt förstörelsevärk. Öfveralt tyktes luften liksom mättad af någonting tryckande. Var det måhända hämden, som vakade öfver detta ställe? De här boende stälde till sig alla möjliga frågor utan att kunna få ett tillfredsställande svar.
Men hvad man mest förvånade sig öfver var, att jungfru Kirstis benägenhet att ensamt göra sin vilja hörd betydligt afmattats. Den nyss så stolta, egensinniga kvinnan hade i ett nu, alt sedan Klas Kurcks unga makas bortgång, blifvit mer och mer ordkarg och hennes order förklingade ofta ohörda, utan att hon därför så mycket brydde sig om att befordra de ohörsamma till vederbörlig näpst.
En af de mindre boningsbyggnader å stället, hvilka hittils stått öde, hade nu i en hast inredts för att härbärgera lagmannen under hans vistelse på hembygden äfvensom hans barn Arvid och Elin samt pigan Kirsti.
Det öfriga tjänstefolket hade fått sig anvisadt ett rum i knektbyggnaden.