Vadmal ägde ej mindre än sju bodar i Åbo och hans redan kända namn samt vidden af hans värksamhet lockade naturligtvis till honom de talrikaste kunderna.
En tidig junimorgon var det en stor uppståndelse i en af dessa butiker. En skara slottstjänare hade med våld och hotelser inträngt här, genomströfvat rummen och vändt upp och ned på alt samt hotat med eld och brand, i händelse ägaren ej rodde ut med den tyske krämaren Johan van der Marve, hvilken sist nämde skymfligen lockat med sig en af slottstjänarnes, Germundsons käresta. Germundson och Marve hade kvällen förut suttit och pokulerat tillsamman å källaren "Sista styfvern" och den förre hade visst lagt märke till de kärvänliga ögonkast de växlat med hvarandra, Marve och hon, men hade dock ej kunnat ana, att den listige djäfvulen hade dylika planer i sinnet.
Lars Vadmal stod ännu långt efter det fasansfulla uppträdet och pustade af öfveransträngning i dörröppningen till den öfverrumplade butiken och tackade sin lycka att hafva kunnat muta de arglistiga sällarne med en rundlig förplägning. Men han var ej så litet orolig för sin affärsvän, ty nådde fram till slottstjänarne ryktet att denna ännu befann sig ej så långt utom stadens råmärken skulle skådespelet oförtöfvadt upprepas och kunde sluta blodigt nog, såsom det för ej så länge sedan gick under ett tumult mellan "gäster" och knektar, därvid en af de sist nämda fick sätta lifvet till för motpartens dolk. Banemannen, van dem Bokel, lyckades väl komma undan, men af den upphetsning dådet framkallat fingo många af hans landsmän lida långt efteråt.
Marve, som jämväl själf tydligt insåg hvilka följder hans tilltag skulle framkalla, hade varit omtänksammare än de roflystna slottsknektarne anat. Redan tidigt på morgonen hade han låtit föra och förankra sin skuta utom synhåll från slottet och ombord å densamma dolt sin skatt, med hvilken han under tidigare affärsresor "gjort upp räkningen utan värden." Själf hade han inlogerat sig på en bondgård ett stycke utom stadsporten och beslutit att dröja här, tils den första hettan hos hans fiender lagt sig. Därpå skulle han återvända till Vadmal och vidtaga de nödiga anstalterna för afresan. I öfrigt kunde han ock vara jämförelsevis lugn, ty lasten var redan instufvad i skutan, både sälspäck, smör, hafre, kött och fisk, och alt sålunda segelklart, blott han en gång kom sig så långt, att han befann sig ombord å densamma.
De upprorslystne sällarne hade också knapt hunnit lämna tummelplatsen för sin krigiska ifver innan Marve körde in genom porten till den gård där den Vadmalska hufvudaffären var förlagd. En lycka i olyckan var att han ej återvändt några ögonblick tidigare, i hvilket fall han fått möta hårdt mot hårdt, helt visst utan hopp att slippa helskinnad från äfventyret.
Också nu varskodd på den fara, som möjligen ännu ej var helt och hållet afvärjd, begaf Marve sig in i ett af de inre lagerrummen.
Genom hans inträde stördes det förtroliga samspråk, som Arvid och Elin Kurck, hvilka jämväl sammanträffat här, förde med hvarandra. De sade nu hvarandra ett långt, innerligt farväl, ty Arvid skulle med samma tyske affärsman afresa till Stralsund och därifrån vidare till Paris. Sedan dock alla farhågor för ett förnyadt öfverfall skingrats och affärden utsatts till kl. 3 e.m. lämnade Marve de bägge syskonen för att ännu undanstöka några nödiga arrangement innan afresan.
Lämnade på tu man hand återupptogo syskonen det nyss afbrutna samtalet.
— Du måste förlåta mitt intrång i ditt innersta känslolif. Men den tillgifvenhet, som städse bundit dig vid mig, tvingar mig att lämna dig de råd, jag rimligtvis ser mig förmögen till. Det steg du ämnar taga är nämligen ett af de viktigaste i lifvet, och, kära Elin, vi ha ju båda, så unga vi än äro, redan skådat afvigsidorna af ett äktenskap, knutet utan nödig varsamhet.
Hon medgaf, att han hade rätt. Hon skulle också med förstånd öfverväga alt, innan hon gaf de löften, hvilka voro bindande för ett helt långt lif. Men om hon trots alt skulle förgå sig, borde han ej döma henne alt för strängt. Människan kan ju så lätt fara vilse t.o.m. då hon tror sig vara mest förutseende.